Dödens offentlighet, självmordets politik. Självmordet som ideologisk kamp i dagspressens notiser 1860–1900

Abstract

Under 1800-talets sista decennier var självmord en självklar del av dagspressens rapportering. Det ägde rum mot bakgrund av en strukturell samhällsomvälvning samt en ideologisk drabbning mellan liberala, konservativa och socialister och en pågående förhandling om kulturella normer. Den tidigare forskningen har visat att berättandet om självmord under perioden var moraliskt och politiskt laddat. Uppsatsens bidrar med en fördjupad studie av det svenska sammanhanget och av tidningsmediet. Syfte är att studera hur självmordet blev en arena för en större ideologisk kamp, eller mer precist, hur de kulturella stereotyperna om självmördare blev till arenor för denna kamp. Källmaterial är fyra svenska dagstidningar spridda över det ideologiska spektrumet. Metoden är en kontextualiserande tolkning av tolv idealtypiska självmordsstereotyper. Resultatet är att självmordsnotiserna fungerade kritiserande och föreskrivande på både politisk samhällsnivå såväl som på individuell karaktärs- och livsföringsnivå. Det som föreställdes som moderna självmördare i form av utsvävande, högmodiga och försvagade fungerade som illustrationer av en destruktiv kulturutveckling. Från radikalt håll kunde förment högmodiga dock tjäna som illustrationer av de befintliga normernas förkastlighet. Självmördare från lägre klasser framställdes i borgerliga tidningar som orsakade av oordentlighet. Som motbild konstruerade arbetarpressen en ädel arbetare som dött av ekonomisk-strukturella faktorer. Den respektable, normative borgarens självmord framställdes antingen som obegripligt, eller högst begripligt om det orsakades av penningbekymmer, och fungerade föreskrivande av den borgerliga kulturens normsystem. Stereotypen om kvinnan som tog sitt liv av olycklig kärlek konstruerade kvinnor som osjälvständiga känslovarelser. Hon, såväl som stereotypen om den fallna kvinnan inskärpte den borgerliga kulturens normsystem, vilket kritiserades från socialdemokratiskt håll i och med alternativa skildringar. Den psykiskt sjuke fungerade också inskärpande av den borgerliga kulturens normer genom att sjukdom framställdes som det enda rimliga alternativet om personen i övrigt fört en normal och moralisk livsföring. Socialdemokrater kritiserade gestalten som ett försök att skyla över ekonomisk-strukturella orsaker, medan konservativa såg den som ett uttryck för en större samtida tendens till pjoskande. Den som blivit galen av väckelsen illustrerade för konservativa problemet med det gamla enhetssamhällets sönderfall, för liberala vikten av att stärka civilsamhället och av upplysning, och för socialdemokrater nödvändigheten att skapa politisk medvetenhet och omstöpa samhället i socialistisk riktning. Gemensam tvärsöver den politiska skalan var att notiserna fungerade som moraliteter som illustrerade vad som hände när dygder, i synnerhet måttfullhet, överskreds.