Anhörigkontakt på IVA under COVID-19: Hälso-och sjukvårdpersonalens perspektiv

Abstract

Bakgrund: Word Health Organisation (WHO) utlyste COVID-19 pandemin i mars 2020 och förändringarna som följde drabbade både samhället och sjukvården. Besöksrestriktioner implementerades på sjukhusen för att hindra smittspridningen. På intensivvårdsavdelningen (IVA), där anhörigkontakt är en essentiell del av vårdandet, blev besöksrestriktionerna en stor förändring som medförde nya utmaningar och arbetssätt för hälso- och sjukvårdspersonalen (HSP). Digitala hjälpmedel användes för att hålla en kontinuerlig kontakt med anhöriga som inte fick komma på besök. Examensarbetet knyter an till den teoretiska utgångspunkten patient- och familjecentrerad vård (PFCV). Syfte: Beskriva hälso- och sjukvårdspersonalens upplevelser av anhörigkontakt vid vård av patienter med COVID-19 på IVA. Metod: Intervjustudie med nio informanter, tre specialistsjuksköterskor, tre undersköterskor och tre specialistläkare. Data analyserades med tematisk analys. Resultat: Resultatet redovisas i tre teman och åtta sub-teman vilka visar att den medicinska vården inte har påverkats av besöksrestriktionerna. Däremot har restriktionerna skapat brister i omvårdnaden. Anhöriga har beskrivits vara en viktig del av omvårdnaden och besöksrestriktionerna har påverkat samtliga parter negativ. Det har för informanterna varit svårt att neka anhöriga besök, vilket föranlett känslan av otillräcklighet hos informanterna. Resultatet menar att orsaken till den upplevda känslan av otillräcklighet berodde på att informanterna hade svårt att involvera anhöriga i vården på grund av besöksrestriktionerna. Informanterna har uppfattat att anhöriga känt sig uteslutna och att patienterna känt sig ensamma. Resultatet beskriver hur informanterna försökt kompensera för anhörigas frånvaro genom distanskommunikation. Telefon och videosamtal är hjälpmedel som använts för distanskommunikation med anhöriga men informanterna beskriver att det inte varit likvärdigt med fysiska samtal och besök. Slutsats: Omvårdnaden har påverkats negativt till följd av besöksrestriktionerna och medförde minskat välbefinnande för patienterna, anhöriga och informanterna. För att kompensera för att anhöriga ej fick besöka IVA användes distanskommunikation. Trots de redovisade fördelarna är slutsatsen att distanskommunikation inte varit likvärdigt med fysisk närvaro.