| dc.contributor.author | Strandell, Kesia | |
| dc.date.accessioned | 2022-05-23T12:59:39Z | |
| dc.date.available | 2022-05-23T12:59:39Z | |
| dc.date.issued | 2022-05-23 | |
| dc.identifier.uri | https://hdl.handle.net/2077/71771 | |
| dc.description | Den första hjärttransplantationen genomfördes i Sydafrika 1967 och sedan dess har cirka 118 000 hjärttransplantationer utförts över hela världen. Nuförtiden genomförs årligen cirka 4000 stycken, varav 60–70 sker i Sverige. Det vanligaste skälet till hjärttransplantation är att patienten lider av svår hjärtsvikt. Vid Sahlgrenskas Universitetssjukhusets multidisciplinära transplantationskonferens tas årligen 60–70 patienter upp för utredning av hjärttransplantation. Av dessa accepteras omkring 35 patienter. Alla patienter som remitterats till en transplantationsklinik genomgår en omfattande undersökning, såväl fysisk som psykiatrisk, innan ett beslut fattas på den multidisciplinära transplantationskonferensen om hjärttransplantation är en lämplig behandling. Bakomliggande skäl till varför patienter inte anses vara lämpliga för transplantation kan vara samsjuklighet, bristande efterlevnad och malignitet.
Syftet med den här studien är att svara på frågan om vilken skillnad det finns i överlevnadsprognos för de patienterna som accepteras och de patienter som inte accepteras för hjärttransplantation vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset multidisciplinära transplantationskonferens. Studien har också fokuserat på att hitta eventuella prediktorer som är relaterade till överlevnad för patienterna. 522 patienter ingick i studien; det är alla patienter som remitterades internt och externt till Sahlgrenska för hjärttransplantation mellan januari 2008 och december 2018. Patienterna kategoriserades i tre olika grupper, med avseende på om att patienten var frisk, alltför sjuk eller inte tillräckligt sjuk för att genomgå hjärttransplantering. I studien analyserades de tre olika grupperna i förhållande till patienternas bakgrundsvariabler samt överlevnad. Analysen visar att den största andelen av patienterna som transplanteras, cirka 50%, var mellan 40–60 år gamla. Den vanligaste diagnosen som föranledde hjärttransplantation var dilaterad kardiomyopati, vilket är en hjärtinflammatorisk hjärtsjukdom som orsakar förstorad kammare. Flertalet av de patienter som inte accepterades ansågs vara för sjuka och studien visar att de tillhörde det övre åldersspannet. Prognosen för hjärttransplantation för denna grupp är i allmänhet dålig, med 60% överlevnad efter två år och 40% överlevnad efter 10 år. Vidare visar studien en stor skillnad mellan de patienter som inte accepteras eftersom de inte är tillräckligt sjuka och de patienter som nekas på grund av att de anses alltför sjuka. Slutsatsen är att de patienter som inte accepteras för en hjärttransplantation på grund av att de inte är tillräckligt sjuka, har en överlevnadsprognos som är likvärdig med de som beviljats hjärttransplantation. Studien fann att det nästan inte fanns några skillnader i överlevnad beträffande de bakgrundsvariabler som analyserats, med några undantag. En ökad dödlighet
kunde konstateras för patienter som diagnostiserats med kranskärlssjukdom och som genomgått en hjärttransplantation. kranskkärlssjukdom var även den vanligaste förekommande diagnosen i gruppen som nekats en hjärttransplantation då de ansetts vara alltför sjuka. Slutsatsen är att den multidisciplinära transplantationskonferensen fattar ett välgrundat beslut när de i högre grad inte accepterar patienter med kranskärlssjukdom för hjärttransplantation på grund av den ökade dödlighetsrisken. Ytterligare analyserade data visar att den grupp av patienter som inte accepterades för hjärttransplantation, eftersom de inte bedömdes vara tillräckligt sjuka, hade en bättre funktionell nivå i konditionstest av hjärta och lungor.
Studien visar inte på något behov av förändringar när det gäller beslutsprocessen om godkännande eller icke-godkännande av hjärttransplantation vid Sahlgrenska Universitetssjukhus. | en_US |
| dc.description.abstract | The first heart transplant was performed in 1967 in South Africa, and since then approximately 118,000 heart transplants have been performed worldwide. Today, approximately 4000 heart transplants are performed annually, of which 60-70 are performed in Sweden. Heart transplantation (HTx) may be offered to patients with severe heart failure and in a few cases HTx is indicated as a final stage treatment for patients with arrhythmias as well as inoperable valve abnormalities. Approximately 60 - 70 patients are admitted to the multidisciplinary transplant board for HTx annually at Sahlgrenska University hospital and about 35 of these are accepted for heart transplantation. The underlying reasons why patients are not considered suitable for transplantation are comorbidity, noncompliance and malignancy. All patients referred for a transplant evaluation undergoes a comprehensive examination, both physical as well as psychiatric to rule out potential treatable causes of the end-stage heart syndrome, potential absolute exclusion criteria and sort out patients that may be eligible for an orthotropic heart transplantation. The main objective for this thesis, using data that was collected retrospectively from 2008 to 2018, to characterize patients discussed at the multidisciplinary transplantation board at Sahlgrenska University Hospital as well as survival. The patients were categorized into three different groups depending on the board decision, suitable to undergo HTx (cohort 1) or unsuitable for HTx, containing patients assessed as not sick enough (cohort 2) or too sick (cohort 3). The three different groups were analysed in relation to their background variables as well as overall survival. The overall survival rate for those patients that were not accepted in cohort 3 was bad, 60% 2-years and 40% 10-years survival rate, in comparison to cohort 2, where the 2- and 10-years survival rate was 90% respectively 80%. Concluding that those patients not accepted for a heart transplant who were judged not sick enough (cohort 2) had as good prognosis as those receiving a HTx (cohort 1). The study found that there were almost no differences in the background variables that the multidisciplinary board base their decision on between the three different groups, with some exceptions. Cohort 2 are considerably younger and cohort 3 has a significantly older age group. Co-morbidity increases with age and could be one explanatory reason. The most common diagnosis amongst patients denied HTx due to being too sick (cohort 3) is ischemic heart disease (IHD) at the same time as an increased mortality rate were detected for patient diagnosed with IHD that do receive a heart transplant (cohort 1). Furthermore, the study reveals elevated mean pulmonary artery pressure (MPAP) as one predictor that correlates with higher mortality risk for patients denied a heart transplant (cohort 3). In alignment with previous findings, patients that were not accepted for heart transplant because they were judged
not sick enough (cohort 2) had a better functional level in cardiopulmonary exercise tests, regarding peak O2 and max watt. | en_US |
| dc.language.iso | eng | en_US |
| dc.subject | - | en_US |
| dc.title | Characteristics and prognosis for patients discussed at the multi-disciplinary heart transplantation board at Sahlgrenska University Hospital | en_US |
| dc.title.alternative | God överlevnad för de som anses för friska för att genomgå en hjärttransplantation | en_US |
| dc.type | Text | |
| dc.setspec.uppsok | Medicine | |
| dc.contributor.department | University of Gothenburg / Institute of Medicine | eng |
| dc.contributor.department | Göteborgs universitet / Institutionen för medicin | swe |
| dc.type.degree | Student essay | |
