Nutrition ur ett omvårdnadsperspektiv

Abstract

Forskning visar att malnutrition förekommer på sjukhus och att patienter med låg nutritionsstatus ofta inte uppmärksammas och/eller erbjuds adekvat behandling. Olika yrkeskategorier deltar i nutritionsarbetet, men sjuksköterskan kan med sitt holistiska perspektiv anses ha den bästa positionen för att försäkra patienten en god nutrition. Att ge en ur nutritionssynpunkt god vård kan sägas vara en av de mest grundläggande delarna i god omvårdnad. I Orems generella omvårdnadsteori om egenvårdsbrist formuleras när omvårdnad behövs, liksom hur omvårdnadens form och innehåll ser ut. Syftet med arbetet var att studera sjuksköterskors arbete med nutrition i samband med omvårdnad av patienter som vårdas på sjukhus. En systematisk artikelgranskning av 11 vetenskapliga artiklar genomfördes. En kombination av ett induktivt och ett deduktivt arbetssätt användes för att koda meningsbärande enheter som sedan kategoriserades och strukturerades utifrån arbetets tre frågeställningar. Sjuksköterskor hade endast begränsade kunskaper om näringsbehov, medan de hade kunskap om lämpliga kriterier för att bedöma och övervaka nutritionsstatus. Kunskap om adekvata åtgärder när patienten har för litet näringsintag varierade. Sjuksköterskor önskade sig också mera kunskap inom nutritionsområdet. Nutrition sågs generellt som viktigt för patientens behandlingsresultat, men det rådde oklarhet kring ansvarsfördelningen. De flesta sjuksköterskor ansåg ändå att de var ansvariga för att patienternas näringsbehov tillgodosågs. Uppfattningen om vikten av nutritionsbedömning varierade dock, och nutrition sågs inte som ett prioriterat område inom omvårdnaden. Sjuksköterskor utförde bl.a. olika aktiviteter för att hjälpa patienterna under måltiden. De bedömde och övervakade också patientens nutritionsstatus under vårdtiden, liksom utförde åtgärder vid otillräcklig nutrition. Det rådde dock brist på rutiner. Metoden som användes upplevdes relevant, men materialet som hittades var inte så stort. Vidare forskning behövs. Bristen på tydliga och enhetliga rutiner inom nutritionsbevakningen upplevdes vara stor, och detta påverkar sjuksköterskors möjligheter att bedöma patienternas egenvårdsbrist negativt. Sjuksköterskor antas ha kompetens och förmåga att tillgodose patientens omvårdnadsbehov gällande nutrition, men resultatet indikerade att de hade bristande omvårdnadskapacitet. Nutrition måste få en större plats i sjuksköterskeutbildningen, samt uppmärksammas mer och prioriteras högre i den kliniska verksamheten.