Hur man hjälper i den tysta sorgen – en kvalitativ studie om hur kuratorn arbetar med patienter som fått tidiga missfall.

Abstract

Uppsatsen är ett uppdrag av en enhetschef inom kvinnosjukvården. Syftet är att beskriva hur kuratorerna arbetar med patienter som fått tidiga missfall. Vi har utgått från följande frågeställningar för att uppnå vårt syfte:

– Hur ser kuratorskontakten ut med avseende på innehåll och struktur? – Vilka strategier och samtalstekniker använder sig kuratorerna av?

Uppsatsen är en kvalitativ studie där vi intervjuat fem kuratorer som är verksamma inom kvinnosjukvården. De har alla erfarenhet av att arbeta med patienter som fått tidiga missfall. Vi har valt att använda oss av Cullbergs kristeori och Bernler och Johnssons teori för psykosocialt arbete som teoretiska perspektiv.

Tidiga missfall kan i vissa avseenden uppfattas som en tyst sorg då människor i samhället inte pratar så mycket om ämnet. Sorgen tas inte alltid på allvar av omgivningen då det kan anses vara något naturligt. Uppmuntrande ord från omgivningen kan innebära att patenten inte får utrymme att sörja. Därför är kuratorns arbete mycket betydelsefullt som motvikt. Hur man konkret hjälper i denna tysta sorg råder det otydlighet om. Metodbeskrivningar av hur sjukhuskuratorn arbetar finns det i dagsläget få av. Denna uppsats är ett försök att ge viss struktur i hur sjukhuskuratorn arbetar med en specifik patientgrupp. Vi tänker att det är viktigt att i framtiden skapa tydliga beskrivningar av kuratorsarbetet för att tydliggöra kuratorsrollen. Denna uppsats blir förhoppningsvis ett litet steg i denna riktning.

Kuratorn får oftast kontakt med patienten i den akuta krisen men även när det gått ett tag efter missfallet och patienten befinner sig i en låst reaktionsfas. Samtal är det vanligaste innehållet i kuratorskontakten men kuratorerna ger även olika typer av praktisk hjälp. Vi har funnit att kuratorns arbete med patienten ofta är ”här och nu” inriktat och handlar om kortare kontakter på ca 1-5 tillfällen. Hur kuratorerna väljer att avgränsa sitt uppdrag skiljer dem till viss del åt, några kuratorer avgränsar specifikt till missfallet i samtalskontakten. Andra kan fortsätta att arbeta med patientens andra problemområden vilket ibland resulterar i en lång kontakt. Kuratorerna anser att det i början är viktigt att bara lyssna och erbjuda ett tillåtande klimat där patienten får uttrycka sig fritt. Därefter använder de sig bland annat av följande samtalstekniker som vi i uppsatsen beskriver utförligare: sammanhangsmarkeringar, att fungera som cointaining function, isomorfi- och anisomorfi strategier, omtolkningar samt hur man visar på det normala i krisen. Vi har även belyst andra medvetna strategier som kuratorerna använder sig av i sitt arbete exempelvis hur man ska få med mannen i samtalet då det ofta är kvinnan som söker kuratorskontakten.