DEN PARADOXALA JÄMSTÄLLDHETEN - En diskursanalys av talet om jämställdhet i socialt arbete

Abstract

Syftet med uppsatsen är att granska hur talet om jämställdhet ser ut hos företrädare för socialtjänsten. Fokus är hur talet om jämställdhet ser ut och vilka paradoxer som finns i det. Dessa diskurser analyseras och dekonstrueras sedan utifrån historiska, strukturella och maktorienterade perspektiv. Det övergripande syftet med uppsatsen är att bidra med en möjlighet till reflektion över vad jämställdhetsdiskurser kan legitimera för praxis. Frågeställningarna är: Hur ser diskurser om jämställdhet ut hos företrädare för socialtjänsten? Vilka paradoxer föreligger i de jämställdhetsdiskurser som finns hos företrädare för socialtjänsten?

Det empiriska materialet utgörs av fem intervjuer med enhetschefer för socialtjänsten. Uppsatsens ansats är socialkonstruktivistisk, och analysen har gjorts utifrån kön-, genus- och diskursteoretiska utgångspunkter. Utifrån detta har språkanvändandet i sig som fenomen analyserats. Variationen och paradoxerna i utsagorna har betonats. Ansatsen har inte varit att undersöka vad intervjupersonerna egentligen menar i talet om jämställdhet, utan att söka efter diskurser som rör sig på ett övergripande plan. Intervjupersonerna har alltså fungerat som ett språkrör för de övergripande diskurserna.

I materialet framträder vissa gemensamma drag för jämställdheten som diskurs. Bland annat är diskursen om jämställdhet tätt sammantvinnad med diskursen om mångfald. Jämställdhetsdiskursen innehåller också uppmaningar till inre disciplinering, det blir viktigt att kunna tala rätt om jämställdhet.

Jämställdhetsdiskursen inom socialt arbete är fragmenterad. Där kan urskiljas ett flertal olika strömningar där tyngdpunkten ligger på olika saker. Materialet har kategoriserats utifrån om tyngdpunkten ligger på likhet, olikhet eller makt. Materialet diskuteras också utifrån kvalitativ och kvantitativ jämställdhet. Likhet och likvärdighet är en grundbult i jämställdhetsdiskursen, men diskuteras inte så ingående. En annan strömning är ett maktperspektiv, en feministisk ståndpunkt där man utgår ifrån att det finns en skillnad i makt mellan kvinnor och grupp och män som grupp. Detta vill man förändra.

Den mest dominerade strömningen i intervjumaterialet är talet om jämställdhet utifrån könsskillnad. När man talar om fördelar med kvantitativ jämställdhet framträder ett par olika huvudargument. Ett är att arbetsgruppen internt blir mer dynamisk då nya perspektiv kommer in. Ett annat är att arbetet både internt och externt blir bättre om arbetsgruppen är representativ i sin könsfördelning (men även etnicitet och ålder). Ytterligare ett är utifrån att klienterna ska kunna ges möjlighet till att möta en socialsekreterare som har egenskaper som klienten är i behov av att möta. Kvalitativa aspekter av jämställdhet diskuteras också, och då görs det främst ur ett klientperspektiv. Då handlar det om rättssäkerhet och att klienterna skall kunna känna sig säkra på att de blir bedömda efter behov, och inte utifrån kön eller något annat.

Dessa olika diskursiva strömningar verkar sida vid sida, och löper in och ut ur varandra. Detta ger upphov till paradoxer och svårigheter. En sådan paradox är att socionomfältet är mycket kvinnodominerat. Därför blir det problematiskt att sträva efter en kvantitativ jämställdhet. En annan paradox är att argumenten för jämställdhet utifrån spegling och nya perspektiv motsägs av talet om kompetens.

Genom att i sitt tal om jämställdhet betona olikhet mellan könen riskerar jämställdhetsdiskursen att upprätthålla genusordningar och heteronormativitet.