”Så litet – och så stort” - En studie av barnmorskors respektive kvinnors föreställningar om tidiga missfall.

Abstract

Syfte Syftet med uppsatsen är att visa på skillnader i vårdens syn på vad god vård för en kvinna med missfall är, och vad kvinnan själv upplever att hon behöver. Syftet är även att belysa vilka föreställningar som finns om missfall, från vårdens respektive kvinnans sida.

Frågeställningar Vad finns det för föreställningar om tidiga missfall hos barnmorskor?

Vilka rutiner finns vid tidiga missfall och var har de fokus?

Vilka föreställningar har kvinnor med tidiga missfall av sin upplevelse?

Metod Halvstrukturerade intervjuer med fyra barnmorskor från tre olika sjukhus samt tre kvinnor med erfarenheter av tidiga missfall.

Resultat Vårt resultat visar att barnmorskornas föreställningar om tidiga missfall domineras av det medicinska perspektivet så också rutinerna som de har att förhålla sig till. Det finns en medvetenhet hos de enskilda barnmorskorna om det känslomässigt svåra i det som kvinnorna går igenom. Rutinerna är dock utformade så att det känslomässiga stödet inte faller ut förrän vid återbesöket efter 3-4 veckor efter missfallet. Ett av sjukhusen har även en gräns vid graviditetsvecka sju för när de tar emot kvinnor på den gynekologiska akutmottagningens tidsbeställning.

Kvinnornas föreställningar av tidiga missfall visar att de i det första skedet blir mycket rädda när missfallet sätter i gång. När sedan missfallet är ett faktum upplever de sig ha förlorat ett barn. Upplevelsen präglas av tomhet och sorg som kan vara olika länge beroende på vilken mening den drabbade lägger i händelsen. Kvinnorna beskriver att de inte tycker sig ha fått hela sin upplevelse bekräftad av vare sig sjukvården eller omgivningen.