De såg mig också - En kvalitativ studie om anhörigas upplevelse av stöd efter ett dödsfall

Abstract

När en person blir svår sjuk och avlider är det en angelägen uppgift för sjukvården att stödja de anhöriga. Inom vissa vårdområden har man utarbetat särskilda program för hur detta ska gå till, medan man inom andra verksamheter förlitar sig på att den omvårdnad man ägnar patienter och anhöriga i allmänhet, ska räcka till även i denna situation. Denna uppsats bygger på intervjuer gjorda på en geriatrisk klinik där man hade lämnat en modell för uppföljning av de anhöriga och ännu inte byggt upp en ny. Anhörigomhändertagandet skiftade därför från fall till fall och jag ville ta reda på om detta slumpmässiga stöd räckte till. Fick de anhöriga tillräckligt stöd av sjukvården eller i sitt nätverk? Fanns kanske andra aktörer i samhället som täckte eventuella brister i sjukvården?

Syftet med denna uppsats har varit att förstå anhörigas upplevelse av att förlora en närstående samt undersöka vilket behov av stöd de har före, vid och efter dödsfallet. Med anhöriga avses här den som delat sin vardag med den avlidne, det vill säga makar eller samboende. De frågeställningar som funnits med är: Vilka relationer och handlingar är stödjande? När är stödet verksamt och varför? Vilka är de främsta aktörerna i stödprocessen?

Tio makar till personer som avlidit på en geriatrisk avdelning på Mölndals sjukhus under 2004 djupintervjuades om sin upplevelse av vården och det stöd de fått inom sjukvården, i sitt informella nätverk samt av eventuella övriga aktörer. Intervjuerna gjordes fem till femton månader efter dödsfallet.

Vid intervjuerna framkom att det för de flesta räcker med det omhändertagande som finns på avdelningen. De beskriver att de är nöjda med den vård deras närstående fått i livets slut och att även de som anhöriga fått ett omhändertagande som de är tillfredsställda med. De tycker att också deras behov har beaktats av vårdpersonalen. Två av de intervjuade skulle av olika skäl ha behövt uppföljande samtal efter dödsfallet för att bearbeta det som hänt och eventuellt slussas till andra vårdgivare. I det ena fallet var det en kvinna vars man dog i samband med en akut operation som gjordes samma dygn som han lades in, och i det andra fallet en man som var missnöjd under hela hustruns vårdtid. Slutsatsen är att för att förvissa sig om att man når alla anhöriga behöver en arbetsmetod utarbetas.

Det stöd som finns för övrigt står familjen och släkten för. Framför allt barnen hjälper till praktiskt men erbjuder också känslomässigt stöd. En vanlig copingstrategi är att resa och även där är familjen involverad. För de intervjuade har inte nätverket förändrats särskilt mycket efter dödsfallet, kanske beroende på att flera av de avlidna varit sjuka en längre tid innan dödsfallet och att nätverket redan anpassats till den situationen.

Utanför familjen finns inte mycket stöd. Församlingarnas erbjudande om efterlevandegrupper har nått ett fåtal av de anhöriga, en av dem har haft kontakt med en diakon men för övrig finns inte mycket organiserat professionellt stöd. Det innebär att den som har ett bristfälligt nätverk lämnas ensam med sin sorg. Med relativt enkla åtgärder skulle man kunna förebygga fysisk och psykisk ohälsa hos den gruppen.