Sjuksköterskans språk - den äldre patientens upplevelse

Abstract

Språket har en central roll i kommunikationen mellan sjuksköterska och patient. Inom vården är språket en förutsättning för samtal, handling och samarbete. Fördomar och stereotypa uppfattningar av människor kan bland annat manifesteras genom språket. Detta märks i vården av äldre då sjukvårdspersonal tenderar att tala med hög och gäll röst, man förenklar språket och använder en överdriven intonation. I många fall påminner talet om hur en vuxen person talar till ett barn. Fördomarna mot äldre kallas ålderism och sättet att prata benämns som ålderistiskt tal. Syftet med studien var att, ur patientens perspektiv, beskriva hur ålderistiskt tal upplevs av den äldre patienten och vilken betydelse detta sätt att tala får för omvårdnadsrelationen mellan sjuksköterskan och den äldre patienten. J. Travelbees teori om kommunikation har använts som omvårdnadsteoretisk referensram. Uppsatsen grundades på en litteraturstudie av tio vetenskapliga artiklar publicerade mellan 1995 och 2005. Resultatet analyserades induktivt. Analysen av resultatet visade att ålderistiskt tal upplevdes både positivt och negativt av äldre. Flera författare fann att äldre som bodde på sjukhem och som hade nedsatt fysisk hälsa upplevde ålderistiskt tal som stärkande, värmande och det ökade den äldres förståelseförmåga. Äldre som bodde i egna boenden och vilka vanligtvis var yngre och friskare upplevde ålderistiskt tal som nedvärderande, förmyndaraktigt och som ett hot mot autonomi och självkänsla. Man såg också sjuksköterskan som mindre kompetent och respektfull. Resultatet i två artiklar ifrågasatte denna uppdelning och menade på att detta sätt att tala inte passar sig för någon. Enligt Travelbee var fördomar och stereotypa bilder ett hinder för upprättandet av en god omvårdnadsrelation. Detta hinder skapades i de fall där de äldre uppfattade ålderistiskt tal som något negativt och dessutom såg sjuksköterskan som mindre respektfull. Med tanke på det naturliga åldrandet, som bland annat innebär nedsatt hörsel och förlångsammad kognitiv förmåga, kan delar av det ålderistiska talet vara befogat. Med utgångspunkt i den humanistiska människosynen, där varje människa ska mötas som en unik individ, bör dock sjuksköterskan anpassa sitt sätt att tala i varje ny situation med en patient.