Elefanten i (ensemble)rummet

Abstract

Samtida studier har visat på en trend där psykisk ohälsa drabbar skolungdomar oftare. För musikstuderande kan psykisk ohälsa komma till uttryck som musikrelaterad prestationsångest (MPA) vilket riskerar att hindra musikstudenter från att uppnå de färdigheter som återfinns inom musikämnets ämnes- och kursplaner. Syftet med denna studie är därför att undersöka musiklärares uppfattning om och eventuella didaktiska förebyggande av gymnasieelevers MPA i samband med offentliga uppspel. Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med fem gymnasielärare i musik. En tematisk analys genomförs på materialet och ett tidsperspektiv på musikrelaterad prestationsångest används som teoretiskt ramverk. Resultaten visar att lärarna delar flera uppfattningar om MPA, som exempelvis att frontande ensembleroller kan ge mer MPA än andra ensembleroller, att mindre gruppsammansättningar kan ge mer MPA än större sådana, att solistiska musikinsatser kan ge mer MPA jämfört med andra slags musikinsatser, att en större erfarenhet av att musicera kan ge mindre MPA, att en större förtrogenhet med materialet som ska framföras kan ge mindre MPA, att alternativa uppspelsformer kan ge mindre MPA samt att dåligt självförtroende kan vara relaterat till MPA. Resultaten visar också lärarnas agerande i samband med MPA ur ett tidsperspektiv med tre faser som var och en representerar före, under och efter ett framträdande. Lärarnas förebyggande ageranden innefattar bland annat råd om hur eleverna kan hantera ett nervöst uppspel, olika slags didaktiska anpassningar och ett grundligt arbete med materialet som ska framföras. Lärarnas hantering av MPA under ett uppspel innefattar olika typer av muntligt och praktiskt stöd, såsom exempelvis stöttande kommentarer i samband med framträdandet och stöttande gester från publiksidan. Lärarnas uppföljande agerande efter ett framträdande innefattar också emotionellt stöd till de värst drabbade eleverna. I resultatet framkommer en genomgående uppfattning hos flera av lärarna om att MPA är något de av olika anledningar väljer att undvika att prata om, ofta på grund av en oro över att samtal om nervositet ska förvärra deras nervösa elevers situation. Diskussionen fastställer att majoriteten av lärarnasrapporterade uppfattningarstämmer överens med vad tidigare forskning i ämnet har visat, medan vissa av lärarnas uppfattningar utgör exempel på potentiell ny kunskap om ämnet. Diskussionen visar även att lärarnas stöttning i uppspelsfasen är i linje med vad tidigare forskning har visat underlättar för elever med MPA. De förebyggande insatserna bygger däremot sällan på att prata om MPA med eleverna och de uppföljande insatserna genomförs bara av ett fåtal av lärarna. Slutligen diskuteras några av lärarnas återkommande undvikande beteenden och dess potentiella konsekvenser för elevernas lärande.