Vägen till resursskola. En praktikteoretisk studie om vårdnadshavares möten med skolans stödstrukturer

Abstract

Studien syftar till att undersöka hur vårdnadshavare till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) resonerar kring beslutet att ansöka om plats vid resursskola. Särskilt fokus riktas mot vilka erfarenheter av bemötande och stöd i den reguljära skolan som upplevs som avgörande i denna beslutsprocess. Med stöd i teorin om praktikarkitekturer (TPA) analyseras vårdnadshavares berättelser som uttryck för mötespraktiker mellan hem och skola, formade av kulturellt-diskursiva, materielltekonomiska och socialt-politiska arrangemang. Det empiriska underlaget består av semistrukturerade intervjuer med sex vårdnadshavare vars barn alla skolvägrat och senare fått plats vid resursskola. Intervjuerna analyseras narrativt och tolkas genom TPA:s begreppsapparat. Resultatet visar att vårdnadshavarnas praktik ofta hålls i sin kurs av exkluderande praktikarkitekturer där ansvar förskjuts till hemmet, stöd uteblir och kommunikation brister. I kontrast präglas resursskolans praktik av samproducerande arrangemang där vårdnadshavare ges reellt inflytande, och där skolans struktur möjliggör anpassningar och tillit. Studien belyser vikten av att förstå skolvägran och skolbyte inte enbart som individuella reaktioner, utan som uttryck för organisatoriska arrangemang. Den bidrar till den specialpedagogiska praktiken genom att visa hur erkännande, delaktighet och ansvarstagande kan organiseras i skolans praktikkomplex.