Det stillasittande hotet. En studie om hur policyaktörer, fackliga tidskrifter och personal i fritidshem konstruerar barns fysiska aktivitet.

Abstract

Barns fysiska aktivitet inom utbildning är ett fenomen som vuxna i samhället under lång tid har uttryckt skiftande åsikter om och haft olika förväntningar på. Det gäller vad den fysiska aktiviteten ska syfta till och vad den bör innehålla, men även hur den ska gå till samt vem som bör ansvara för att den genomförs. Dessa åsikter och förväntningar har förmedlats av olika aktörer och de har kommit till uttryck i olika sammanhang genom exempelvis tal, bilder och i skriven form. Det har resulterat i att verksamheter inom utbildning organiserats och omorganiserats för att leva upp till rådande samhälleliga normer och ideal om fysisk aktivitet, vilket i sin tur har påverkat både barn och vuxna som vistats inom olika utbildningsinstitutioner.

Avhandlingens syfte är att undersöka de diskurser som präglar synen på barn och deras fysiska aktivitet, samt hur dessa diskurser potentiellt omorganiserar den sociala praktiken med fokus på tre olika utbildningskontexter där fysik aktivitet fungerar som: (i) ett avbrott under lektioner i teoretiska ämnen (ii), en rastaktivitet mellan lektioner i skola, samt (iii) som en fritidshemsverksamhet. För det används kritisk diskursanalys som teori och metod.

Denna sammanläggningsavhandling består av en kappa och tre delstudier. I de olika delstudierna identifieras och undersöks diskurser om barns fysiska aktivitet såsom de kommer till uttryck i lärarfackliga tidskrifter, bland personal i fritidshem, samt i dokument från WHO och OECD.

Resultatet visar att en neoliberal marknadsdiskurs och en folkhälsodiskurs är hegemoniskt dominerande i avhandlingens empiri. Dessa diskurser är influerade av naturvetenskaplig kunskap och har ett interdiskursivt förhållande till varandra. De ger uttryck för en generaliserad och instrumentell syn på barn och deras fysiska aktivitet, och att den bör utföras i enlighet med på förhand strukturerade mallar. De dominerande diskurserna utmanas dock av en socialpedagogisk omsorgsdiskurs som mer präglas av en kontextuell reflekterande kunskap om vad som passar den aktuella barngruppen, och kan ses bygga på barns rätt att påverka de verksamheter och beslut som rör dem. Det innebär att de samhälleliga strukturer som tenderar att dominera talet om barns fysiska aktivitet i avhandlingens empiri färgas av naturvetenskapliga kunskaper, normer och ideal när det gäller innehåll, genomförande och syfte, men att den socialpedagogiska och utbildningsvetenskapliga traditionen och kunskapen stretar emot.