MÄNNISKAN: EN I MÄNGDEN Hur granbarkborren förändrar vår roll i skogen

Abstract

Det svenska skogslandskapet är i förändring. Granar vid 80 års ålder, som snart är redo att avverkas – planterades i en helt annan värld. Sedan dess har holocene övergått i antropocene, en tid definierad av människans påverkan på planeten, tillika en tid präglad utav oförutsägbarhet. Granbarkborren har alltid varit en naturlig förekomst i skogen, men har på senare år uppnått s.k. epidemiska utbrott. Under dessa utbrott förekommer den i enorma individantal och förmår angripa även friska granar. 2018 var ett av de största utbrottsåren – en kris som påverkar skogslandskapet än idag. Denna studie undersöker hur både människans och andra aktörers roll i skogen håller på att förändras. Med hjälp av actor-network-theory, samt begreppen entanglements och assembleges, beskriver jag hur relationen mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer skrivs om allt eftersom världen förändras. Över en föränderlig kuliss tvingas aktörer anta nya roller, skriva om sina karaktärer – och bilda nya allianser. Krisen utgör kulmen utav en komplex väv av mänsklig påverkan, från klimatförändringar till en homogenisering av skogen. I krisen träder granbarkborren fram och tvingar människan att söka alternativa vägar. Vissa av de skogsbrukare jag pratar med väljer att backa och ta en mindre roll. Genom att rekrytera andra aktörer, hoppas de kunna stävja utbrotten – exempelvis genom att främja hackspettar som kontrollerar granbarkborrens population, eller björk som försvårar granbarkborrens ambition att hitta granar. I detta hybridlandskap har människan en mindre roll, och delar ansvaret med andra aktörer. Andra människor placerar istället sin tilltro på rutin och tradition. Genom ett fortsatt konventionellt skogsbruk optimeras skogen ytterligare. Även här sker en hybridisering av skogslandskapet, då dess optimering inte bara fyller människans behov, utan även granbarkborrens. Jag beskriver här en typ av syskonkärlek, där människan och granbarkborren konkurrerar om samma resurs, men samtidigt skapar världar optimerade för dem. Sammantaget belyser min studie olika scenarion, där natur och kultur inte går att isolera – ”hybridlanskap”, där både mänskliga och icke-mänskliga aktörer samexisterar och utövar agens. Oavsett om människan backar för att låta andra aktörer ta större plats, eller fortsätter hävda sin kontroll, visar mitt fältarbete hur den mänskliga agensen begränsas. Genom att fokus stegvis riktas om från att effektivisera intäkter till att hantera risker, föds ett s.k. ”risksamhälle”. Samhället blir här reflexivt, varigenom det tenderar att bli ytterligare motiverat att fortsätta i samma bana. Även om riskhantering är dyrt och komplicerat, är vår största investering ideologisk. Granbarkborrens roll och symbolik blir här tudelad – antingen är den en kris som måste lösas, eller så är den visselblåsare för en idé som aldrig höll. Mitt fältarbete visar hur människan åsidosätts i antropocene. Vi splittras och går skilda vägar, knyter nya släktskapsband och ingår i nya hybrider. Hybridiseringen kan låsa oss i en styrkemätning, där vi isoleras med vår främsta konkurrent. Alternativt kan hybridiseringen bära oss över tröskeln in i antropocene, där vi delar världar – och delar de kriser som sker däri.