Bodin, Henrik2025-04-142025-04-142025-04-14https://hdl.handle.net/2077/86470I denna uppsats görs en deskriptiv och jämförande analys av olika partiföreträdares säkerhetspolitiska problemdefinitioner i en specifik riksdagsdebatt som avhölls i januari 2015. Problem: Undersökningen utgår från att uppfattningen om vad som utgör ett samhällsproblem – i detta fall säkerhetspolitiska problem - och vad detta närmare består i inte är någon självklarhet, utan något som formas av en ständigt pågående debatt och diskussion i vad som kan liknas vid en kampartad kollektiv definieringsprocess där olika aktörer strävar efter att etablera just sin verklighetsuppfattning som dominerande. Med denna utgångspunkt kan samhällsproblem av olika slag betraktas som sociala konstruktioner. Likaså att den process varigenom uppfattningen om olika samhällsfenomen som just problem konstrueras också rymmer politiska dimensioner av betydelse för policyprocessens utformning och utfall. Att undersöka vad olika aktörer definierar som problem och hur dessa problem närmare definieras – vilka uttryck problemen tar sig, dess orsaker och hur de bäst bör hanteras - är mot denna bakgrund av central betydelse för förståelsen av policyprocessen inom ett specifikt politikområde. Beträffande säkerhetspolitiska problem har dessa traditionellt varit i det närmaste liktydiga med yttre väpnade, oftast militära, hot mot statens suveränitet. Alltsedan Berlinmurens fall har dock säkerhetspolitiska teoretiker och praktiker vidgat sina perspektiv, vilket medfört att gränsen mellan säkerhetspolitik och andra politikområden blivit mindre tydlig. Exakt vad som egentligen är ett säkerhetspolitiskt problem är inte längre lika självklart, utan har i allt större utsträckning blivit en definieringsfråga, ett förhållande som i sig bör utgöra ett gott motiv för en studie. Syfte och frågeställning: Genom att analysera, lyfta fram och jämföra hur de olika partiernas företrädare definierar säkerhetspolitiska problem i den undersökta debatten hoppas jag kunna bidra med ökad empirisk kunskap för hur politiska – i detta fall säkerhetspolitiska – problem konstrueras, en ökad förståelse för svensk säkerhetspolitik och hur policyprocessen fungerar i det som ofta betecknas som dess formuleringsfas. Konkret undersöks vad företrädarna för de olika riksdagspartierna definierar som säkerhetspolitiska problem, hur dessa problem närmare definieras, samt vilka likheter och olikheter som går att urskilja mellan de olika partiföreträdarnas problemdefinitioner. Teori: Undersökningen baserar sig på i huvudsak två typer av teoribildningar. Den första rör säkerhetsbegreppet, varvid jag använt mig av Arnold Wolfers och David A. Baldwins teoretiska resonemang om begreppets oklarhet och därav följande behov av precisering i samband med utformning av säkerhetspolitisk policy. Särskilt Wolfers distinktion av vad jag valt att benämna som hårda respektive mjuka säkerhetspolitiska medel har använts i analysen. Vidare används Barry Buzans analytiska sektorsmodell, vilken framhäver de säkerhetspolitiska hotens mångskiftande karaktär samt Ole Wævers begreppspar säkerhetspolitisering och avsäkerhetspolitisering. Den andra typen av teori relaterar till fenomenet politisk problemdefiniering som det uppmärksammats av David A. Rochefort och Roger W. Cobb, vilka framhäver definitionens funktionella aspekter att identifiera och beskriva problemet, förklara det samt rekommendera lösningar eller sätt att hantera det på, ett resonemang som i mycket sammanfaller med Robert D. Benford och David A. Snows begrepp diagnostic respektive prognostic framing. Metod och material: Undersökningen är upplagd som en fallstudie med en till stora delar empiriskt induktiv ansats. Det empiriska materialet utgörs i huvudsak av riksdagsprotokollet, vilket kompletterats av en filmupptagning av den aktuella debatten. Den metod som tillämpas kan betecknas som kvalitativ textanalys av beskrivande och systematiserande typ med komparativa inslag. Resultat: I debatten definieras ett flertal fenomen som säkerhetspolitiska problem. Ett tema dominerar i förhållande till de övriga, Ryssland. Partiföreträdarna skiljer sig dock åt i hur starkt man betonar landets utrikespolitiska agerande som ett säkerhetspolitiskt problem, men framförallt i vilket avseende detta utgör ett problem. De borgerliga partiernas företrädare och sd framhåller i större utsträckning Ryssland som ett hot mot Sveriges suveränitet och territoriella integritet, mot freden i närområdet och risken för att Sverige kan involveras i en eventuell konflikt, det Buzan benämner den militära sektorn. Företrädarna för de övriga partierna – s, mp och v – delar i vissa avseenden denna uppfattning, men är samtidigt mer benägna att framhäva Rysslands agerande som ett hot mot den internationella rättsordningen, det Buzan benämner den politiska sektorn. Bland övriga fenomen som i debatten som definieras som säkerhetspolitiska problem märks framförallt terrorism, men också klimatförändringar. Det senare pekas ut av företrädarna för s, mp och v som det på sikt allvarligaste säkerhetsproblemet. Deras säkerhetspolitiska perspektiv är också påtagligt mindre traditionellt än företrädarna för de borgerliga partierna och sd, vilket understryks av att även fenomen som cyberattacker, pandemier och hatbrott framhålls som säkerhetspolitiska problem. Återkommande utspel om att även dessa fenomen hör hemma på den säkerhetspolitiska agendan kan i flera fall kan ses som exempel på det Wæver betecknar säkerhetspolitisering. I debatten förekommer även utspel från olika företrädare som tyder på försök på motsatsen, avsäkerhetspolitisering, i det att vissa fenomen som utpekats som problem tonas ned eller förklaras ligga utanför ämnet för debatten. Ett drag i debatten är att många av partiföreträdarnas problemdefinitioner brister i sina preciseringar. Detta gäller generellt, men särskilt definieringen av fenomen som kan betecknas som mindre traditionella säkerhetspolitiska problem, såsom cyberattacker, pandemier m.m. Dessa fenomen pekas ut som allvarliga säkerhetsproblem, men endast undantagsvis preciseras på vilket sätt, vad som egentligen hotas, vad som orsakat problemen eller hur det lämpligast bör hanteras. Slutligen går det att konstatera en generell skillnad avseende med vilka metoder partiföreträdarna föredrar att hantera säkerhetspolitiska problem, främst det som utgör debattens huvudtema, Ryssland. De borgerliga partierna och sd framhåller generellt det som i Wolfers anda kan benämnas som hårda medel i form av en förstärkning av landets militära förmåga, fördjupade militära samarbeten med andra länder och eventuellt ingående i en försvarsallians, antingen med Nato eller med Finland. Metoder syftande till att avskräcka en eventuell aggression. De övriga partierna – s, mp och v – däremot, är mer benägna till att förorda mjukare diplomatiska medel – inte minst i internationella fora som FN, EU och OSSE - samt olika typer av förtroendeskapande åtgärder.swePolitisk problemdefinieringPolicyprocessenSocial konstruktionSäkerhetSäkerhetspolitikSäkerhetspolitiseringAvsäkerhetspolitiseringMilitär sektorPolitisk sektorEkonomisk sektorSamhällelig sektorEkologisk sektorKvalitativ textanalysText