Artikel 234 - verktyg eller broms för integration mellan medlemsstaterna och gemenskapen?
Abstract
Uppsatsen behandlar balansen mellan EG-rätt och nationell processrätt. Genom att göra en grundlig utredning av artikel 234 samt att utreda vilka grunder som fanns för det motiverade yttrande kommissionen riktade mot Sverige i anledning av svenska domstolars hantering av artikel 234 vill jag visa på den beroendeställning som finns mellan nationella domstolar och EG-domstolen. Uppsatsen belyser också de svårigheter ett system, som bygger på förtroende och i stort sett saknar sanktioner, utsätts för när det utmanas av någon sida.
De frågor som behandlas i uppsatsen är: Var den kritik som riktades mot Sverige avseende tillämpningen av artikel 234 befogad? Vilken betydelse hade den lagändring, som genomfördes efter kritiken, för kommissionens beslut att avsluta ärendet? Har de lagstiftningsåtgärder som genomfördes i samband med kritiken någon effekt på den faktiska tillämpningen av artikel 234 i svenska domstolar? Finns det sanktioner mot en medlemsstat om ett brott mot artikel 234 kan konstateras? Vilken betydelse har artikel 234 för det fortsatta samarbetet mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna?
EG-rätten är sedan Sveriges inträde i Europeiska unionen en del av den svenska rättsordningen. För att det EG-rättsliga systemet skall fungera förutsätts ett fungerande samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna. EG-domstolen skall tolka EG-rätten och de nationella domstolarna skall i sin tur tillämpa reglerna på de aktuella fallen. Syftet med denna arbetsfördelning är att EG-rätten skall tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater. För att arbetsfördelningen skall fungera finns artikel 234, som ger alla nationella domstolar möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen för att avgöra hur EG-rätten skall tolkas. Om den nationella domstol där EG-rätt aktualiseras är en domstol mot vars avgörande det inte finns något rättsmedel, innebär artikel 234 en skyldighet att begära förhandsavgörande
Sverige har kritiserats av kommissionen på grund av att de svenska reglerna om prövningstillstånd och avsaknaden av motiveringsskyldighet i de fall prövningstillstånd inte beviljas ansågs stå i strid med EG-rätten. För att vara säker på att skyldigheten att begära förhandsavgörande uppfylls måste det vara möjligt att få frågan prövad i sista instans. Kritiken som riktades mot Sverige ledde till en översyn av de svenska reglerna om prövningstillstånd och en lagändring i form av lag (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från EG-domstolen.
Uppsatsen fokuserar på att lyfta fram lagändringen, som genomfördes i svensk rätt till följd av kritiken som riktades mot Sverige, samt svårigheterna med att tillämpa sanktioner vid ett fördragsbrott i anledning av artikel 234. Eftersom artikel 234 saknar direkt effekt och inte har ansetts tilldela enskilda rättigheter passar artikeln dåligt in i det system som EG-domstolen byggt upp till skydd för enskildas rättigheter. Utformningen av artikel 234 passar dock bra in i systemet på så sätt att gemenskapsrätten är tänkt att vara ett samarbete. I detta samarbete fungerar artikel 234 dels som ett verktyg för att ge EG-rätten genomslag och dels som en broms för hur stor möjlighet gemenskapen har att påverka nationella domstolar.
De nationella sistainstanserna har fortfarande en stark ställning och EG-domstolen framstår som relativt obenägen att ingripa i deras ageranden, åtminstone när det gäller skyldigheten att begära förhandsavgörande. Svårigheterna att sanktionera ett fördragsbrott för överträdelse av artikel 234 – både på grund av regelns utformning och risken att rubba förtroendet i samarbetet mellan nationella domstolar och EG-domstolen – gör att balansen på detta område är ganska god.
Degree
Student essay
Collections
View/ Open
Date
2008-10-01Author
Johansson, Kajsa
Series/Report no.
2008:22
Language
swe