Proportionalitetsprincipen vs. Straffprocessuella tvångsmedel

Abstract

Ett led i rättsskipningsapparaten är möjligheten för polis och åklagare att använda sig av straffprocessuella tvångsmedel i syfte dels att möjliggöra en ordentlig utredning och dels att överhuvud taget kunna beivra brott. De regler som reglerar användandet av dessa tvångsmedel återfinns bl a i 24 kap RB och innebär en avvägning mellan samhällets krav på en effektiv brottsbekämpning och den enskildes krav på integritet och rättssäkerhet. Dessa maktmedel är till sin natur ingripande i den enskildes rättssfär och de uppfattas inte sällan som integritetskränkande av den berörda parten. Trots att denne i viss mån kan ha fog för sin uppfattning har de straffprocessuella tvångsmedlen en stor betydelse för att en effektiv straffprocess ska kunna genomföras. En grundläggande förutsättning för att kunna lagföra, döma och straffa en person som har begått ett brott är att dennes identitet är känd. Vi måste med andra ord veta vem det är som lagförs, döms och straffas. En möjlighet som finns för att utröna den misstänktes identitet är att häkta denne under tiden denna fråga utreds. JO har vid några tillfällen hävdat att proportionalitetsprincipen kan lägga hinder i vägen för att till exempel kunna gripa en okänd person som inte kan/vill uppge sina identitetsuppgifter, eller om det kan antas att uppgivna uppgifter är osanna, när personen i fråga är misstänkt för att begått ett bötesbrott. Denna uppsats behandlar gränsdragningen mellan proportionalitetsprincipen och användandet av straffprocessuella tvångsmedel. Fokus ligger på när det är, respektive inte är, förenligt med proportionalitetsprincipen att gripa en person med stöd av häktningsskäl 3, d v s då den misstänkte t ex vägrar uppge sin identitet.