Ansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare

Abstract

Hur samhället hanterat sina psykiskt störda lagöverträdare har varierat under historiens gång. Behandlingstänkande och strafftänkande kan sägas ha avlöst varandra. I många länder är idag s.k. tillräknelighet en förutsättning för straffbarhet. En tillräknelig person kan definieras som någon ”som är i tillräckligt gott psykiskt tillstånd för att bedöma och ta ansvar för sina handlingar”. Som synonym till tillräknelighet används ofta begreppet ”ansvarsförmåga”. Dagens gällande brottsbalk bygger inte på någon föreställning om tillräkneliga respektive otillräkneliga individer. Så gjorde dock brottsbalkens föregångare, strafflagen.

Strafflagen skapades under den tid då vedergällningsläran fortfarande var framträdande. När tillräknelighetsläran avskaffades innebar detta i princip att alla lagöverträdare skulle kunna dömas till en straffrättslig påföljd. Idag är alla individer som utgångspunkt lika ansvariga för sina handlingar, detta oberoende av deras psykiska hälsa och sinnestillstånd. Brottsbalkens påföljdssystem är starkt inspirerat av den positiva straffrättsfilosofin som betonar straffets individualpreventiva syfte. Påföljden skall alltså, huvudsakligen, inte vara relaterad till den gärning som ytterst motiverade påföljden utan huvudsakligen betingas av gärningsmannens vårdbehov. Detta bl.a. för att kunna återanpassa honom till samhället.

Vad gäller den straffrättsliga hanteringen av psykiskt störda uppvisar praxis en relativt brokig bild. Detta gäller såväl domstolarnas uppsåts- som påföljdsbedömningar. Att en gärningsman vid brottstillfället lidit av en psykisk störning kan, men behöver inte, utesluta att han bedöms ha haft uppsåt till sitt handlande. Även psykiskt störda gärningsmän kan således dömas för brott. Vad gället den situation där en gärningsman åberopar ansvarsfrihet p.g.a. att han lidit av en psykisk störning vid gärningstillfället gäller att domstolen, oavsett störningens beteckning, art och grad, alltid måste göra en sedvanlig uppsåtsbedömning. I de fall där en gärningsman har agerat under en psykisk störning som utlösts av alkohol eller annat berusningsmedel syns situationen vara något mer komplicerad. Domstolen är här tvungen att företa en slags tvåstegsbedömning i ansvarsfrågan; förutom insikts- och kontrollprövningen måste rätten göra en bedömning av huruvida den psykiska störningen kan anses vara självförvållad eller inte.

Vad gäller påföljdsbestämningarna för psykiskt störda gärningsmän kan sägas följande. Utgångspunkten är att såväl psykiskt störda som friska individer kan dömas till samma typer av påföljder. Det finns dock undantag till denna huvudregel. Exempelvis följer av det s.k. fängelseförbudet att personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte får dömas till fängelse för sitt brott. För den gärningsman som vid domstillfället lider av en allvarlig psykisk störning finns vissa möjligheter för en domstol att döma personen ifråga till rättspsykiatrisk vård. Av praxis kan bl.a. konstateras att påföljderna för psykiskt störda lagöverträdare ibland avviker avsevärt från vad som, förmodligen, hade blivit fallet om de hade begåtts av en psykiskt frisk individ. Psykiskt störda individer som begått mycket grova brott har ibland inte ansetts kunna komma ifråga för annan påföljd än skyddstillsyn. Det har även förekommit fall där en psykiskt störd individ i och för sig har ansetts begått en brottslig gärning men inte kunnat få någon påföljd för den eftersom ingen påföljd bedömts vara lämplig.

Psykansvarskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 2002:3) att ett tillräknelighetskrav åter skall införas i svensk rätt. Kommittén uttrycker dels tanken att det är orimligt att straffa vissa allvarligt psykiskt störda som inte kan anses ha haft något ansvar för sitt handlande, dels tanken att det är otillfredsställande att domstolen ibland inte kan finna en tillräckligt ingripande påföljd för vissa psykiskt störda gärningsmän. Kommittén uttalar, i anslutning till detta, att den vill lösa det straffrättsliga problem som kan uppkomma när en gärningsman begått ett brott under ett kortvarigt psykotiskt tillstånd (utlöst av berusningsmedel). Ytterligare uttalar kommittén att man vill komma till rätta med de oproportionerliga frihetsberövandetider som bl.a. påföljdsinstitutet rättspsykiatrisk vård ger upphov till. Kommittén föreslår att de flesta psykiskt störda skall kunna dömas till vanliga påföljder. Kommittén föreslår vidare att man skall avskaffa fängelseförbudet. Det skall således bli möjligt att döma även psykiskt störda till tidsbestämda fängelsestraff. Kommittén föreslår även att rättspsykiatrisk vård tas bort som påföljd. En lagöverträdares eventuella vårdbehov skall istället kunna tillgodoses inom ramen för verkställigheten, detta oberoende av vilken påföljd den psykiskt störde individen kommer ifråga för. Kommittén påpekar att ett mycket litet antal lagöverträdare skall bedömas som otillräkneliga och således inte anses vara ansvariga för sina gärningar. Även om dessa individer inte skall drabbas av någon straffrättslig påföljd skall de i vissa fall kunna komma ifråga för s.k. samhällsskyddsåtgärder.

Föreliggande arbete är en litteratur- och praxisstudie av psykiskt störda lagöverträdares straffrättsliga ansvar och påföljd.