Bosmandomen - ett hot mot idrottsrörelsen?

Abstract

Syftet med uppsatsen är att undersöka möjligheten för idrottens särart och regelverk att existera inom ramen för EG-fördraget. Syftet är även att utröna vad som är idrottens verksamhet. Är det kultur, en folkrörelse eller en marknad och var går gränserna för detta? Utgångspunkten för denna analys är EG-domstolens avgörande i Bosmanmålet.

I uppsatsen diskuteras Bosmandomens inverkan på fotbollen i Sverige, Europa och delar av övriga världen. Uppmärksammade idrottsliga rättsfall från tiden efter Bosmandomen redovisas för att beskriva nuvarande rättsläge.

Det internationella fotbollförbundet FIFA:s regelverk ställs mot de EG-rättsliga reglerna. Frågan om det enligt EG-rätten är lagligt att, som FIFA, ha särskilda regler för spelare under 23 år gällande utbildningsersättning och övergångar besvaras.

Den mest centrala distinktionen som bör göras för att förstå idrottens roll inom EG-rätten, är den om idrottens verksamhet. Redan i rättsfallet Walrave & Koch från 1974 var EG- domstolens utgångspunkt att idrott kan bedömas utefter gemenskapsrättsliga regler endast om den grundar sig på ”ekonomisk aktivitet” såsom avses i EG-fördragets andra artikel. En betald anställning eller tjänsteprestation som exempelvis att vara hel- eller halvprofessionell fotbollsspelare har ansetts vara ekonomisk verksamhet. I Bosman- domen fastställdes att EG-fördragets grundläggande principer syftar till att undanröja hinder för arbetstagares gränsöverskridande rörlighet och att detta gäller även idrott så länge det rör sig om en ekonomisk aktivitet inom ramen för den inre marknaden. Det kan finnas möjlighet för särreglering, ett ”idrottsundantag” men berättigande grunder förelåg inte i detta fall. Trots detta kom domstolen fram till att idrotten har unika karaktäristika och framhöll att vissa idrottsregler, eller icke-ekonomiska regler gällande idrotten som sådan, inte lyder under EG-rätten.

De nya internationella övergångsreglerna för fotbollsspelare innebär en väsentlig inskränkning av Bosman-domens effekter och de EG-rättsliga principerna om fri rörlighet. En slutsats är att det europeiska fotbollförbundet UEFA inte dragit någon lärdom av historien. De tror sig ha, och vill ha absolut makt över allt som rör ”deras” spelare och spel. De fortsätter som tidigare, helt oberörda av att EU har visat sig ha företräde i de viktiga frågorna som i första hand berör arbetstagare i hela Europa men även över större delar av världen.