Finlandssvenskans apokoperade infinitiver i tid och rum

Abstract

Denna uppsats är en kort sociolingvistisk studie över finlandssvenska dialekter. En variabel, apokoperade infinitiver (bortfall av infinitivändelse), analyseras utifrån ett allmänt geografiskt samt ett generationsbundet perspektiv. Just nu pågår diskussioner i Finland om hur de finlandssvenska dialekterna bör betraktas i förhållande till riksspråket i Sverige, och två olika ståndpunkter har så småningom utvecklat sig: vissa anser att de finlandssvenska dialekterna är så pass olika riksspråket, att de bör betraktas som dialekter av en varietet för sig: finlandssvenskan. Andra har däremot tyckt under årens lopp att finlandssvenskan skulle betraktas som en varietet av rikssvenskan, och den finlandssvenska språkvården skulle sträva efter ett närmande mot riksspråket. Variabeln anknyts till det dialektala. Uppsatsens syfte är att presentera variationen i bruket av apokoperade infinitiver, och på det sättet Finlandssvenskarnas förhållande till dialekterna. En undersökning görs utifrån två material: å ena sidan dialektinspelningar av 20 informanter, å andra sidan transkriberingar av äldre dialektinspelningar. Resultaten visar att infinitiver apokoperas ymnigt i Österbotten, medan detta ofta uteblir i landets södra del, i t.ex. Nyland. I t.ex. Kyrkslätt landskommun (mellersta Nyland), apokoperar ingen av alla fyra informanterna. På vissa ställen, i synnerhet utanför Österbotten, förekommer en generations- och könsbunden variation: äldre informanter apokoperar mer än yngre. Strävandena efter bortarbetandet av provinsialismer under 1900-talet ligger säkert till grund för att yngre generationer konvergerar mer mot standardspråket. Hos yngre informanter förhåller det sig så, att yngre män tenderar att apokopera betydligt mer än yngre kvinnor, medan äldre män apokoperar i samma omfång som äldre kvinnor. Variabeln har alltså omgestaltat sig till en markör för det dialektala, och dess bruk hänger ihop med den enskilda individens värderingar och förhållningssätt till dialekterna. Kontakter med huvudstaden och dess statusvarietet, samt en ökad finsk närvaro i huvudstadsområdet, är faktorer för ett närmande mot en standardform, som utesluter apokope.