Den för brott anklagades rätt att förhöra målsägande och vittnen

Abstract

Den enskildes rätt till en rättvis rättegång måste ses som en av våra mest fundamentala mänskliga rättigheter. Syftet med detta arbete är att närmare undersöka en av denna rättighets viktigaste beståndsdelar: den för brott anklagades rätt att förhöra målsägande och vittnen. Som utgångspunkt för min undersökning har jag valt regleringen i Europakonventionen och närmare bestämt då artikel 6. Jag har även undersökt en del annan svensk reglering av betydelse i sammanhanget.

Artikel 6 i Europakonventionen föreskriver bl.a. att den som står anklagad för brott har rätt att förhöra de personer vars utsagor åberopas som bevis för anklagelsen. Mitt arbete behandlar i huvudsak följande två frågeställningar: • Hur är den tilltalades rätt att förhöra målsägande och vittnen utformad? • Kan det i vissa situationer vara motiverat att göra inskränkningar i rättigheten för att tillgodose andra viktiga intressen?

Jag behandlar i mitt arbete fyra olika situationer i vilka den tilltalades rätt att ställa frågor till målsägande och vittnen aktualiseras. Situationerna är följande: • Målsägande eller vittne vägrar att yttra sig • Målsägande eller vittne har försvunnit • Barn som målsägande • Anonyma vittnen

Huvuddelen av min framställning består i referat och analys av rättsfall från Europadomstolen och svenska domstolar.

Sammanfattningsvis kan sägas att Europadomstolen har fastslagit att som huvudregel skall den som står anklagad för brott ges möjlighet att ställa frågor till såväl målsägande som de vittnen vilka lämnar för den tilltalade belastande uppgifter. Detta måste inte nödvändigtvis ske under huvudförhandlingen, utan det är tillräckligt att försvaret har haft möjlighet att ställa frågor till en person tidigare under det rättsliga förfarandet.

Europadomstolen har emellertid även fastslagit att det i vissa situationer måste göras undantag från denna huvudregel. Målsägande eller vittnen kan vägra att svara på frågor. De kan även ha försvunnit eller kanske till och med ha avlidit. Europadomstolen har i princip godtagit att barn inte kan utsättas för ett ordinärt motförhör i domstol, på grund av den psykiska påfrestning som detta innebär. Inte heller har användande av anonyma vittnesmål helt förkastats av Europadomstolen. I dessa fall kan en persons uppgifter få användas som bevis mot den anklagade, trots att försvaret inte har haft möjlighet att hålla något motförhör. Europadomstolen har dock fastslagit att dessa uppgifter då inte få utgöra den huvudsakliga grunden för en fällande dom.

Min slutsats blir att Europadomstolens inställning i denna fråga får sägas vara rimlig och välavvägd. Den för brott anklagades rätt att ställa frågor till målsägande och vittnen, och därmed rätten till en rättvis rättegång, är således inte undantagslös. Att så är fallet torde vara nödvändigt för att syftet med straffprocessen skall kunna förverkligas. För att oriktiga fällande straffdomar skall kunna undvikas måste dock den tilltalades rätt att förhöra målsägande och vittnen beaktas så lång det överhuvudtaget är möjligt. I de situationer då detta inte kan göras, måste bevisvärdet av de uppgifter som har lämnats i enlighet med Europadomstolens synsätt anses ha försvagats väsentligt.