Sigge Stark i litteraturhistorieundervisningen?

Abstract

Det övergripande syftet med uppsatsen är att problematisera införandet av verk i undervisningen i litteraturhistoria på gymnasiet med avseende på verk som ligger utanför en explicit eller implicit kanon, vilket kan sägas vara verk som inte blivit uppmärksammade eller uppskattade av litteraturkritiker eller litteraturvetenskapen, och som därigenom inte finns med i läroböckerna. En sådan text har också analyserats i syfte att se om den skulle kunna användas för att utveckla elevers litterära kompetens. Ödesmärket av Signe Björnberg (1896- 1964), som skrev under pseudonymen Sigge Stark, har använts för dessa syften. Den redovisade forskningen i uppsatsen visar att litteraturhistorieundervisningen i Bkursen på gymnasiet är politiskt, kulturellt och pedagogiskt kontroversiell med avseende på innehåll, metod och syfte. Forskningen visar att den kan vara socialt och kulturellt distingerande, och dessutom sakna pedagogisk relevans ur elevernas synvinkel. Man kan urskilja två linjer angående intressekonflikten kring texturvalet i kursen, där den ena handlar om vilka texter som ska lyftas in med avseende på undervisningens historiska och kulturella relevans, och den andra handlar om vilka texter som ska lyftas in med tanke på hur urvalet ska legitimeras ur pedagogisk synvinkel. Det finns också ett samband mellan dessa olika linjer, som ytterst handlar om synen på skolan som sorteringsmaskin in i olika socialgrupper, eller skolan som en möjlighet för alla att utveckla abstrakt, analytiskt och kritiskt tänkande. Litteraturanalysen är gjord i syfte att visa hur berättarperspektivet och binära oppositioner påverkar vilka motiv som framträder i texten, samt vilken betydelse dessa berättartekniska grepp har för trovärdighet och tolkning. Slutsatsen är att texten lämpar sig mycket bra med avseende på att utveckla elevers litterära kompetens med avseende på form, och att de motiv som framträder kan ha relevans för elever. Uppsatsen visar att det både ur historisk och textanalytisk synvinkel skulle kunna vara relevant att lyfta in Signe Björnberg och en text av henne i den litteraturhistoriska undervisningen i B-kursen på gymnasiet, men slutsatsen är ändå att detta med största sannolikhet skulle vara kontroversiellt med tanke på den dolda kursplan som är en konsekvens av intressekonflikterna kring kursen, och som i praktiken styr texturval och metod. Lärarens och den enskilda skolans uppfattning om litteratur och skolans litteraturuppdrag har stor betydelse. Det skulle också ställa stora krav på lärarens historiska och textanalytiska kompetens att gå utanför det stöd som läroböckerna kan ge ur de aspekterna.