| dc.description.abstract | Vid en företagsöverlåtelse är det ofta vanligt att den köpande parten inte vill att den säljande parten efter köpet skall bedriva med köparen konkurrerande verksamhet. Om så sker skulle köpet bli närapå meningslöst för köparen. Denne avsåg säkert att överta de flesta kunderna som säljaren hade och ibland även den kunskap och kompetens som fanns i det säljande bolaget. För att säkra sig mot detta skriver parterna ofta in en s k konkurrensklausul i överlåtelseavtalet för rörelsen, där avsikten är att avtalsmässigt reglera att säljaren inte får konkurrera med köparen inom en angiven framtid.
Konkurrensklausulen är ett avtal mellan två eller flera parter vilket innebär att avtalslagen är tillämplig vid en bedömning om konkurrensklausulen giltighet. I avtalslagens 38 § regleras specifikt att en konkurrensklausul inte skall vara bindande för den förpliktade parten, d v s den som enligt konkurrensklausulen inte får konkurrera, i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. Även avtalslagens 36 §, som avser alla avtalsvillkor, beskriver att avtalsvillkor kan jämkas om det är att anse som oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade händelser och omständigheterna i övrigt. Gemensamt för de båda reglerna är att de avser att den förpliktade eller den av parterna som ingår en konkurrensklausul som anses oskälig. I samband med företagsöverlåtelse kan det vara att inskränka individens handlingsfrihet i för stor utsträckning eller för att kunna jämka olika avtalade påföljder och skadestånd om de anses för omfattande eller höga. Vid en domstolsbedömning om vad som anses oskäligt skall avvägningen främst göras med hänsyn till partsförhållandet.
Det är ganska troligt att ett konkurrensbegränsande avtal mellan två parter får vidare verkningar än mellan avtalsparterna. Syftet med konkurrensklausulen är att säljaren under en viss tid inte skall kunna konkurrera med köparen, vilket skulle kunna medföra att konkurrensen på detta sätt minskar på den aktuella marknaden. En konkurrensklausul kan således vara ett konkurrensbegränsande avtal. Den allmänna principen i marknadsekonomiska system är att konkurrens främjar ekonomisk tillväxt och utveckling. Lagstiftning har därför tillkommit för att hindra och reglera eventuella konkurrensbegränsande avtal. I Sverige regleras sådana avtal i konkurrenslagen och eftersom vi är medlemmar i EU även i EG-fördraget, direktiv och förordningar. Avtal som verkar konkurrensbegränsande kan således även prövas enligt de gällande konkurrensreglerna.
Vid en bedömning av en konkurrensklausuls tillämplighet i ett avtalsrättsligt perspektiv står principerna om pacta sunt servanda och avtalsfrihet mot de avtalsfrihetsbegränsande lagrummen i avtalslagen. Principerna har traditionellt stått sig starka i svensk rättstillämpning, särskilt i kommersiella förhållanden. Detta har inneburit att konkurrensklausuler vid företagsöverlåtelse i rättspraxis sällan har jämkats enligt 38 § eller 36 § avtalslagen. Den rättspraxis som finns är dock sparsam på det avtalsrättsliga området och flera rättsfall är gamla. I förarbeten till ändringen i avtalslagen 1976 betonades bl a att en jämkning av oskäliga konkurrensklausuler genom ändringen skulle underlättas, samt att samhällsintresset borde kunna påverka bedömningen. Samhällsintresset skulle i detta fall vara vikten av att varje individ kan försörja sig själv och, dock något kontroversiellt, att ökad konkurrens uppnås genom att varje individ genom sitt engagemang och med sin kunskap inom ett arbetsområde bidrar till ett effektivt nyttjande av resurser. Generellt anses arbets- och konkurrenslagstiftning tillgodose dessa samhällsintressen. Beträffande konkurrenslagstiftningen bearbetas den kontinuerligt och anpassas efter de behov som finns i samhället för att finna en acceptabel balans mellan avtalsfrihet och fri konkurrens. Syftet är att regleringen skall utformas så att både köparens intresse, säljarens intresse och samhällsintresset skall kunna tillvaratas.
De frågeställningar som bör prövas vid ett avgörande av en konkurrensklausuls tillämplighet är i stort desamma vid en avtalsrättslig som vid en konkurrensrättslig bedömning. För det första bör en konkurrensklausuls materiella innehåll och substans fastställas, d v s vad som i fallet betecknas vara konkurrerande verksamhet. Sedermera bör konkurrensklausulens bindningstid prövas, dess geografiska tillämplighet och även vilken personkrets som kan drabbas av förbudet, d v s vilka närstående. Slutligen görs en allmän skälighets- eller proportionalitetsbedömning på konkurrensklausulen eller avtalssituationen som helhet. Inom konkurrensrätten finns det en mängd regleringar och rättsfall som belyser dessa frågeställningar. Vid analysen av en konkurrensklausuls tillämplighet i ett avtalsrättsligt perspektiv har därför i uppsatsen, förutom avtalsrättsliga källor, delvis rättsfall och beslut från konkurrensbeslutande instanser använts för att belysa eventuella oklarheter.
Vid en bedömning om tillämpligheten krävs det att en verksamhet skall vara konkurrerande. För detta krävs att köparens marknadssituation störs eller att det åtminstone föreligger en sådan risk och denna störning/risk skall bero på den förpliktades verksamhet. Det finns således ett bakomliggande ekonomiskt incitament i om verksamheten skall bedömas som konkurrerande. Konkurrensförbudet får inte heller vara hur långt som helst utan skall anpassas till det individuella behovet. Som regel kan det dock hävdas att minst 3 år accepteras i rena avtalsrättsliga bedömningar. Konkurrensklausulen bör också begränsas geografiskt, men beroende på om substansen i företaget är dess marknadsandelar, goodwill och/eller know-how kan en geografisk begränsning vara svår att göra. Principiellt kan inte någon annan än avtalsparterna förpliktas av konkurrensförbudet. Den personkrets som därför kan drabbas av förbudet är avtalsparten och genom honom agerande företag. Vid helhetsbedömningen av konkurrensklausulens skälighet kan flera andra aspekter också ha betydelse för om en konkurrensklausul ska bedömas som giltig, ogiltig eller jämkas. Där har bl a vederlaget som köparen betalat säljaren för överlåtelsen haft stor betydelse för vilka inskränkningar den förpliktade får tåla.
För att en konkurrensklausul skall verka avhållande för den förpliktade innehåller konkurrensklausulen oftast en vitesdel eller så innehåller avtalet en separat vitesklausul. Om den förpliktade bryter mot konkurrensförbudet kan avtalat vite utgå eller efter påvisad skada även skadestånd utgå. Ibland räcker inte detta, utan den förpliktade agerar ändå i strid mot konkurrensklausulen. Det finns i dessa fall möjlighet för den drabbade parten att tvinga den förpliktade genom en förbudstalan att upphöra med verksamheten eller i vissa fall även häva avtalet om avtalsbrottet är väsentligt. | swe |
