Diskurser om övervakning

Abstract

Sammanfattande diskussion Det har funnits olika åsikter och till en början lite konsensus i grupperna om vad som är och inte är övervakning samt vad som kan definieras som positiv eller negativ övervakning. Men genom diskussionerna har ungdomarna gemensamt mer eller mindre slutit sig till olika kategorier av övervakning, och därmed skapat mer eller mindre gemensamma diskurser vilka de sedan förhåller sig till. Dessa lokala diskurser är påverkade av deras direkta omgivning samt närliggande diskurser t.ex. vad som i media och i lagar definieras som övervakning. Ungdomarna förhåller sig dels till en övergripande diskurs om en övervakning som är auktoritär och fylld av tvång, och något som man inte har kontroll över. Dels förhåller de sig mer problematiskt till en bild av övervakning som något frivilligt, utan kontroll och auktoritet; vilket skulle kunna kännetecknas av deras splittrade åsikter om internetcommunities. Diskurser om övervakning (och brottslighet) omöjliggör och osynliggör andra relevanta diskurser som utelämnas eller bara kort tas upp för att förkastas i ungdomarnas diskussioner. Tillexempel så tar inte ungdomarna upp övervakningens makroekonomiska funktioner och effekter; att övervakning är ’big buisness’ och att många företag marknadsför sina produkter genom en diskurs om trygghet och rädsla för brottslighet och terrorism Ungdomarnas öppenhet och långa svar och utlägg är ett tecken på att ungdomarna är socialt responsiva. Däremot när ungdomarna beskriver vad som kan definieras som övervakning, och vad som är ok övervakning; så har diskussionerna tenderat att bli mer disciplinerat socialt responsiva, i och med att de flera gånger förhåller sig till övergripande diskurser om rätt och fel. Dessutom kan deras svar vara påverkade av att de tror att vi som universitetsstudenter sitter inne med svaren, och att de därför försöker svara korrekt. Det är svårt för ungdomarna och oss att ställa sig utanför dessa normer och se på övervakning som något objektivt. Det blir även otillfredsställande att förhålla sig neutralt; diskurserna om övervakning är alltid färgade av olika värderingar. Vad övervakning är tycks vara i ständig rörelse, och det som definieras som övervakning i ett sammanhang, definieras inte som det i ett annat. En definition av övervakning är som brottsförebyggande åtgärd och på detta sätt är övervakningen integrerad med andra diskurser om brottslighet och avvikelse. När övervakning inte fungerar som brottsförebyggande verkar den definieras som dålig eller inte övervakning alls. Det återspeglas i diskussionen om information om vänner på internetcommunities, vilket några inte menar bör kallas övervakning eftersom det upplevs självvalt och icke-auktoritärt.

Teknologiska former av övervakning så som kameraövervakningen legitimeras p.g.a. att den inte hör och inte är normerande på samma sätt som auktoriteter. Samtidigt upplevs den negativt då den aldrig förhindrar brott, endast registrerar det, för att sedan i efterhand gripa och bestraffa. Den mänskliga övervakningen upplevs betryggande i högre grad, men också mer kränkande då de kan höra vad som sägs. Den förmedlar också normer, åsikter och fördomar på ett annat sätt än övervakningskameror. Både brottslighet och övervakning ses som något stegrande; det normaliseras och blir vanligare och den ökande övervakningen rättfärdigas genom en diskurs om ökad brottslighet.

Övervakningen har en normerande och disciplinerande funktion när den avgränsar avvikelsen mot normen. Övervakningen skapar gränser i rum och tid för vad som är acceptabelt att säga och göra, och glider på detta sätt ifrån ett strukturellt plan till ett individuellt plan; det blir någonting som alla måste förhålla sig till. Genom att anpassa sig till den eller det som övervakar och dess normer, lever individer sig in i hur den som övervakar anser att man bör handla. De övervakade begränsar då sin responsivitet utifrån vad de tror tanken med övervakningen är och utvecklar därigenom uppfattningar om vad som är rätt respektive fel. Makten och övervakningen blir på så sätt disciplinär, och på ett mikroplan blir alla mer eller mindre både övervakare och övervakade. Olika statliga och icke-statliga institutioner som skolan, rättsväsendet, polisen och företag har fortfarande stor auktoritär makt att övervaka och disciplinera individer. Makten över individer hänger på så vis ihop med vetande och information om människor, eftersom övervakningen skapar och förmedlar olika former av vetande. Många individer håller sig därmed frivilligt inom normalitetens fält. En aspekt som inte kommer på tal i ungdomarnas diskurs om övervakning är hur den ökande privatiseringen av övervakning de senaste åren idag har bidragit till ett normaliserande av den vardagliga övervakningen. Övervakningen har idag en större roll i att kartlägga och möjliggöra påverkan av individers konsumtion och livsstilar, bl.a. genom registrering av kredittransaktioner, men också företags bevakande av internetcommunitites och ungdomsforum som Facebook. Genom ett utökat användande av internetcommunities normaliseras nya former av vetande och disciplinering, genom att individer disciplineras i en ständig interaktion med andra genom bilder och information. Samtidigt när vetandet om andra normaliseras skapas också normer om att delta i informationsutbytet och internetrelationerna. På detta vis blir internetcommunities i sig ett normativt forum att förhålla sig till.

Den sammanfattande diskussionen leder oss fram till nya hypoteser och tankar kring vad som producerar och reproducerar övervakning. Är det normerna och reglerna som ger incitament till ökad övervakning? Eller är det istället övervakningen och kontrollen i sig som är normskapande och ger upphov till nya regler och avvikelser? Eller är det så att diskurser om övervakning inte går att åtskilja från diskurser om avvikelse och att det intressanta därför blir att titta på hur dessa diskurser sammanbinds, uttalas och upplevs i olika kontexter?