Sakägarbegreppet i miljöbalken. Enskildas möjlighet att överklaga miljömål

Abstract

Resumé Uppsatsen behandlar det processuella sakägarbegreppet enligt 16 kap 12 § 1 st. MB eller mer precist vem som kan överklaga beslut och domar som meddelas enligt miljöbalken. Ända sedan miljöbalkens tillkomst har frågan om sakägarbegreppet diskuterats intensivt bland miljöjurister. Bakgrunden är att de lagar som gällde innan miljöbalken använde olika sakägarbegrepp och att lagstiftaren vid skapandet av miljöbalken efterstävade en enhetlig och generös tolkning av det processuella sakägarbegreppet med miljöskyddslagens definition som utgångspunkt. Detta innebar ett avsteg från äldre praxis som utvecklats under till exempel vattenlagen. Miljörätten präglas dock av starka traditioner varför det tagit tid för rättstillämpningen att etablera en enhetlig tolkning. Genom NJA 2004 s. 590 i domarna Tåme älv och Brännö brygga slog högsta domstolen fast att miljöskyddslagens definition av sakägarbegreppet ska vara gällande även för mål rörande vattenverksamhet och begreppet blev enhetligt för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Sakägarställning enligt miljöbalken för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet har den person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom verksamheten. Även risken för skada betraktas här som en störning. Risken får dock inte vara enbart teoretisk eller helt obetydlig. Avgörandet måste också påverka personens rättsställning eller beröra ett av rättsordningen erkänt intresse. I mål rörande strandskyddsdispens fastslog miljööverdomstolen i MÖD 2001:29, Mål M 3550-00 som avgjordes 2001-06-27 att den gamla definitionen enligt naturvårdslagen ska fortsätta gälla och att miljöbalken inte innebar någon ändring av sakägarbegreppet i ärenden om strandskyddsdispens. Endast den som äger eller innehar särskild rätt till den fastighet som direkt berörs av beslutet har sakägarställning. Eftersom allmänna intressen skall vägas mot markägarens intresse av att använda sin mark vid prövningen av strandskyddsdispens saknar grannar utan någon rätt i fastigheten sakägarställning. Grannar har inte ett av rättsordningen erkänt intresse. Inte heller med miljöskyddslagens definition skulle grannar tillges sakägarställning eftersom det kräver ett enskilda intressen kan tas upp till prövning. En granne får därför så som reglerna ser ut idag förlita sig på Naturvårdsverkets agerande till skydd av de allmänna intressena även om verket fått kritik för att inte tillräckligt aktivt har deltagit i prövningen rörande strandskyddsdispens. Om dispensen skall användas för en tillståndspliktig verksamhet har grannen bättre möjlighet att uppnå sakägarställning vid den prövningen eller vid en bygglovsprövning. Inom internationell rätt och EG-rätt har talerätten ofta lämnats utanför. På senare år har det dock skett en förändring. Genom Århuskonventionen kom de processuella reglerna och rätten till en rättslig prövning av miljöfrågor upp på agendan. EG-rätten följde strax efter genom att signera Århuskonventionen och implementera den genom direktiv. Förslaget på direktiv om tillgång till en rättslig prövning i miljöfrågor har dock fortfarande inte antagits och detta beror troligen på att medlemsstaterna inte är beredda på att ge enskilda en mer långtgående rätt till domstolsprövning än vad Århuskonventionen kräver. Rätten till domstolsprövning vid miljöfrågor är oerhört viktig. Fler deltagande innebär att fler intressen kommer vägas mot varandra och på så sätt bidra till bättre miljöbeslut vilket på sikt leder till en bättre miljö. Det krävs därför ytterligare diskussioner om det så viktiga ”Access to Justice” på miljöområdet.