Det allmännas skadeståndsansvar för oriktig information och statens frivilliga skadehandläggning

Abstract

Från tiden före 1972 års skadeståndslag och fram till idag, har skadeståndsansvaret blivit allt mindre förlåtande mot det allmänna som arbetsgivare. I och med SkL 3:2 markerades att det allmänna också skulle bära ett ansvar för oriktiga upplysningar och råd, om de lämnats ”vid myndighetsutövning”. Dock valde lagstiftaren samtidigt, till stor del av ekonomisk hänsyn, att begränsa effekterna ansvaret genom att införa den s.k. standardregeln och passivitetsregeln. Efter en rad uppmärksammade händelser och rättsfall avskaffades dessa begränsande regler genom 1989 års reform, vilket kom att få särskild betydelse för informationsansvaret. Även om reformen redan inneburit en skärpning av ansvaret, tillsattes ändå en ny utredning med uppdraget att göra en mer förutsättningslös och allsidig översyn av skadeståndsansvaret. Detta arbete resulterade slutligen i en ny ersättningsregel – SkL 3:3.

Nyheten med SkL 3:3, var att det numer inte krävs att upplysningar och råd skall ha lämnats ”vid myndighetsutövning”. För att SkL 3:3 inte skulle bli alltför omfattande, infördes dock viktiga begränsningar i jämförelse med SkL 3:2. För det första, endast objektivt felaktiga upplysningar omfattas av bestämmelsen, inte vilseledande eller ofullständiga. För det andra är det bara information som lämnats av en myndighet som omfattas av ansvaret, inte myndighetsutövande subjekt. Slutligen krävs också att det med hänsyn till omständigheterna finns ”särskilda skäl”. Denna begränsning innebär att det allmänna som utgångspunkt inte ansvarar för den felaktiga informationen. Det krävs således något mer än att felaktig information, av fel eller försummelse, har lämnats av en myndighet.

När väl en ersättningsgill skada har inträffat, framträder en annan viktig fråga – hur kan den enskilde kräva ersättning? Av bestämmelserna i skadehandläggningsförordningen (1995:1301) framkommer att ett enskilt subjekt har möjlighet att rikta sitt anspråk direkt mot staten, istället för att vända sig till allmän domstol. Beroende av en rad faktorer som exempelvis; myndighetens uppbyggnad, skadans storlek och om myndigheten har en verksamhetsförsäkring som omfattar skadan m.m., kan behörigheten att handlägga anspråket variera. Av förordningen framgår att Justitiekanslern, den centrala förvaltningsmyndigheten eller Kammarkollegiet som utgångspunkt kan bli behöriga, men även andra myndigheter kan komma ifråga. Den brännande frågan blir då om dessa olika skadereglerande myndigheter ställer samma krav på den enskildes bevisning?

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer anses den som begär skadestånd i princip ha att visa att förutsättningarna för skadeståndskyldighet är uppfyllda. Det visar sig dock att Justitiekanslern och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring, två fristående skadereglerande myndigheter, tillämpar en ”bevislättnadsprincip”. Denna princip kallas ursprungssannolikhet och tillämpas då en myndighet påstås ha lämnat felaktig muntlig information. Principen kan sägas innebära att det vid en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter måste framstå som mer sannolikt att den enskildes version är korrekt, än att så inte är fallet.

De övriga tillfrågade myndigheterna tillämpade en viss lättnad i kravet på den enskildes utredning, men denna lättnad motsvarade inte ursprungssannolikheten. Detta betyder att om exempelvis Länsstyrelsen och Vägverket lämnar samma felaktiga information, i exempelvis en körkortsfråga, kan bestämmelserna om skadehandläggningen leda till att anspråken behandlas på olika sätt. Möjligheten att få ersättning av staten kan då komma att bli beroende av skadeståndsrättsligt ovidkommande faktorer. Detta förhållande skulle kunna rättas till genom att endast en myndighet, förslagsvis Kammarkollegiet, övertar skadehandläggningen för alla skador till följd av att oriktig information påstås ha lämnats. En sådan förändring skulle sannolikt också medföra en rad andra positiva effekter.