Ska du se på lägenhet!? – En undersökning om mäklares bemötande av två olika sociokulturella identiteter

Abstract

Hur kan språksociologi användas för att skildra människors bemötanden mot varandra? Det var frågan jag ställde mig i inledningen av detta arbete. De flesta av oss är omedvetet medvetna om att alla människor i de allra flesta situationer värderar och värderas av sina medmänniskor. Förenklat kan man säga att den som värderas högt har ett stort sociokulturellt kapital. För den som värderas lägre sjunker också det sociokulturella kapitalet. Begreppet sociokulturellt kapital användes flitigt av bl. a. Bourdieu (1979) för att beskriva ett värde som inte handlar om ekonomiska fördelar utan om dels kulturella (hög eller låg kultur) och dels sociala kapital dvs. vilka människor man omgivs av (se ex. Bourdieu, 1979:passim). Värderingarna utgörs av ett antal fastställda regler över hur man bör bete sig i en viss situation och konstitueras av den eller de som har makt över den givna situationen. Vissa regler är tydligare än andra att förhålla sig till. Dessa består enligt den tyske sociologen Weber (1983:223f) av rättsordningen, alltså regler och lagar som kontrolleras av formell juridik. Konvention däremot menar Weber är informella regler för ett visst sammanhang, vilket omröstningar och inte danser i riksdagen kan stå som exempel på. Det jag har koncentrerat mig på att undersöka här är sedvänjor, vilket enligt Weber är traditionella beteendemönster hos människan i kollektiv grupp och som egentligen inte kan krävas av den enskilda individen. Dessa menar Weber är lättare att förändra eftersom det endast behövs en förändring på strukturell nivå. Dock tror jag att dessa av tradition utförda beteendemönster är svårare att förändra än exempelvis en förlegad lagparagraf. Dessa beteendemönster handlar ofta om små aktiviteter som hela tiden bekräftar den klassordning som vi, ofta utan att tänka på, reproducerar. Det kan vara traditioner som föreskriver att vi knyter slipsen i en noggrann Windsorknut på väg till banken, att vi tvättar, duschar och klär upp barnen vid händelse av ett besök på försäkringskassan eller att vi som i mitt fall tar på oss bästa kostymen när vi står i begrepp att köpa lägenhet. Allt detta är normer som bekräftar invanda mönster och som egentligen inte skulle behöva existera. Så varför tar vi dessa normer på sådant ohyggligt allvar? Har det inte sagts oss sedan barnsben att man har rätt att se ut och klä sig som man vill? I Verkligheten är det en sanning med modifikation. Visst får alla klä sig som de vill, men den som inte lyckats behaga sin omgivning får räkna med ett annat bemötande än den som har uppfattat de sociala apparansmönster som finns nedskrivna i osynligt bläck. I denna undersökning vill jag ta reda på huruvida människor egentligen behandlar varandra beroende på hur håret kammas och vilka kläder man bär.