| dc.description.abstract | I tal modifierar vi ofta det vi säger med små ord som ju, väl och nog. Gemensamt för dessa ord är att de inte tillför nytt informationsinnehåll till själva utsagan, utan snarare anger talarens inställning till den. Det har tidigare forskats en hel del kring dessa små ord, som fått skiftande benämningar, till exempel talaktsadverbial och modala satsadverbial. SAG, Svenska Akademiens grammatik, kallar dem modala satsadverbial.
Jag blev intresserad av att undersöka om dessa ord fungerar så som tidigare forskning visat i ett autentiskt talspråksmaterial, både vad gäller deras funktioner och var i satsen de förekommer. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur frekventa ju, väl, la och nog är i ett så kallat GSM-samtal, vilka funktioner de har där och var i satsen de förekommer. Samtliga undersökta adverbial är med frekventa i talspråk än i skriftspråk. Ju var mer frekvent i det samtal jag undersökta än i annat jämförbart talspråksmaterial, medan väl, la och nog var ungefär lika vanligt förekommande i det undersökta samtalet som i annat talspråksmaterial. De funktioner jag fann hos ju, väl och nog överensstämde i stort sett med de iakttagelser tidigare forskare gjort om adverbialens funktioner. Funktionerna hos ju, kan delas in i tre stora kategorier; konjunktionella, argumenterande och samhörighetsskapande ju. Funktionerna utesluter inte varandra. Hos väl fann jag huvudsakligen tre funktioner; att ange sannolikhet, att söka återkoppling och att mildra en värdering. Flera funktioner som tidigare forskare funnit hos väl och nog kunde jag inte finna i materialet, troligen därför att materialet var litet. I det undersökta samtalet har jag bara funnit belägg för nog placerat i satsens mittfält, och alla utom ett har som funktion att ange ovisshet. Det användes dessutom för att mildra en värdering. I 98% av ju-satserna och i samtliga väl- och nog-satser var det undersökta adverbialet placerat i satsens mittfält efter det finita verbet och före eventuella övriga satsadverbial.
Funktionerna hos ju, väl och nog verkar vara stabila eftersom de inte tycks ha förändrats sedan 1970-talet då de undersökts av tidigare forskare. Möjligen kan ju, åtminstone i fasta kombinationer som de e ju, vara på väg att få en samtalsstrukturerande funktion.
Genom att placera samtliga ju-, väl-, och nog-satser i ett satspositionsschema har jag kunnat finna flera intressanta talspråkliga drag i materialet, som återanvändande av vissa sekvenser och att utbrytningskonstruktioner är vanliga efter de e följt av ju, väl eller nog. | en |
