INTENSIVVÅRDSSJUKSKÖTERSKANS TANKAR OM NÄRSTÅENDES NÄRVARO VID HJÄRT-

Abstract

Närstående bör erbjudas närvaro vid hjärt- lungräddning enligt nationella och internationella riktlinjer. Tidigare var intensivvårdssjuksjuksköterskor inte vana vid närståen-des närvaro men en attitydförändring har enligt flera studier påbörjats. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskans tankar om att ha närstående närvarande vid hjärt- lungräddning. Metod: Data insamlades genom intervjuer som bearbetades och analyserades enligt den kvalitativa innehållsanalysen. Två intensivvårdssjuksköterskor, som arbetar på en intensivvårdsavdelning på ett länssjukhus i Sverige, intervjuades till pilotstudien. Resultat: Intensivvårdssjuksköterskornas tankar som framkom i pilotstudien speglar en osä-kerhet och olust inför att ha med närstående vid hjärt- lungräddning. De anser att det saknas handlingsplaner och riktlinjer för detta men de är inte säkra på att en handlingsplan skulle underlätta. Diskussion: I relation till tidigare forskning har vi funnit i vårt resultat av pilotstudien att närståendes närvaro bör lyftas fram och diskuteras bland intensivvårdssjuksköterskor. Hand-lingsplaner bör upprättas då tidigare forskning hävdar att formell policy saknas. Vi anser att en kvalitativ metod har varit bra för att lyfta fram intensivvårdssjuksköterskornas tankar om närståendes närvaro vid HLR. Konklusion: De intensivvårdsjuksköterskor som ingick i denna pilotstudie kände en osäkerhet och olust inför närståendes närvaro vid hjärt-lungräddning. Det saknas beredskap, resurser samt handledning för vårdpersonal för att kunna bearbeta men också utveckla sin förmåga att hantera närståendes närvaro vid HLR.