Ett stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp – Verklighet eller illusion? En undersökning om tillämpningen av 6 kap. 4 § och 6 kap. 5 § BrB

Abstract

Uppsatsens är en undersökning av hur 6 kap. 4 § och 6 kap. 5 § BrB används i praktiken i förhållande till de motsättningar som finns mellan motiven till lagstiftningen och NJA 2006 s. 79 del I och II samt vilka problem och risker som dessa motsättningar kan leda till. För detta ändamål har frågan om hur tillämpningen förhåller sig dels till förarbetena och dels till NJA 2006 s. 79 del I och II utretts. Även hur de båda paragraferna och tillämpningen ser ut i förhållande till barnrätt nationellt och internationellt och i förhållande till kunskap om barns psykologiska utveckling och mognad har utforskats. Lagstiftningen och tillämpningen i förhållande till tanken om kriminalisering och straffmätning har också undersökts. Enligt 6 kap. 4 § BrB ska den som har samlag med ett barn under femton år dömas för våldtäkt mot barn. Om brottet är mindre allvarligt är det istället fråga om sexuellt utnyttjande av barn enligt 6 kap. 5 § BrB. För att ett brott ska betraktas som mindre allvarligt har barnets samtycke till ett samlag betydelse. Grundsatsen till de båda paragraferna är att ett barn aldrig kan samtycka till en sexuell handling, dock finns vissa undantagssituationer. Utifrån förarbetena sett ska 6 kap. 4 § BrB användas som huvudregel då en person har samlag med ett barn under femton år och 6 kap. 5 § BrB ska användas som en undantagsregel, som ska tillämpas restriktivt. Strax efter införandet av de nya paragraferna år 2005 tog HD ställning i frågan genom NJA 2006 s. 79 del I och II. I båda fallen dömde HD gärningsmännen för sexuellt utnyttjande av barn och inte våldtäkt mot barn. HD:s motiveringar härtill står enligt min mening inte i överensstämmelse med förarbetena till lagstiftningen och har föranlett en del kritik.