En fjärils vingslag - Om påståendedoktrinen och skiljeförfaranden, särskilt i investeringstvister. En probleminventering efter NJA 2008 s 406

Abstract

Det sägs att en fjärils vingslag i Brasilien kan utlösa en storm i Texas. I vår alltmer globaliserade samtid ligger det troligen mer sanning i det sagda än någonsin tidigare. Föremålet för föreliggande uppsatsen är en rättsgrundsats – en av Högsta domstolen etablerad rättsprincip – betecknad påståendedoktrinen, närmare bestämt doktrinens betydelse i skiljetvister i allmänhet och i investeringstvister i synnerhet. Bakgrunden till de problemställningar varom uppsatsen handlar står att finna i Högsta domstolens avgörande NJA 2008 s 406, vari Högsta domstolen, med undanröjande av skiljenämndens dom, gjorde följande synnerligen intressanta uttalande: ”Det är en etablerad grundsats i svensk rätt att skiljemännen vid [behörighetsprövningen] skall tillämpa påståendedoktrinen. Dock råder viss oklarhet om vad denna doktrin innebär och hur långt den sträcker sig [kursiverat här].” Att den så kallade påståendedoktrinen skall tillämpas av skiljenämnder när dessa prövar sin behörighet är således enligt Högsta domstolen klart – ja, rentav en etablerad grundsats i svensk rätt! Vad detta sedan innebär, liksom hur långt påståendedoktrinen egentligen sträcker sig, är emellertid, enligt samma domstol, oklart. Uppsatsens övergripande syfte är att söka bringa klarhet i ovanstående två uttalat oklara rättsfrågor, det vill säga att redogöra för och diskutera påståendedoktrinens innebörd liksom dess tillämpningsområde i skiljeförfaranden som är underkastade svensk rätt. Uppsatsens överordnade syfte är emellertid att söka problematisera domstolens faktiska tillämpning av påståendedoktrinen i den aktuella investeringstvisten utifrån de rättsliga premisser som där var aktuella. Sammantaget kan således uppsatsen karaktäriseras som rättsfallsanalys på två nivåer: Först en analys av den abstrakta prejudikatregel som Högsta domstolen ställt upp och skälen som anförts till stöd för regel i allmänhet. Därefter en analys av domstolens konkreta tillämpning av rättsregeln på omständigheterna i det enskilda fallet och skälen för denna tillämpning. Uppsatsen utmynnar något schematiskt i slutsatsen att Högsta domstolen genom NJA 2008 s 406 formulerat en klar och välmotiverad abstrakt prejudikatregel som manar till efterföljd i traditionella konventionella kommersiella skiljeförfaranden. Min uppfattning är dock att det finns starka skäl att ifrågasätta domstolens konkreta tillämpning av rättsregeln i den inför domstolen föreliggande investeringstvisten, liksom argumentationen för regelns tillämplighet på den däri aktualiserade rättsfrågan. Anledningen härtill är att Högsta domstolen vid tillämpningen enligt min mening förefaller ha förbisett det aktuella rättsområdets särskilda särdrag. Detta förhållande – att avgörandet sålunda saknar en förankring i sin rättsliga kontext – har enligt mitt förmenande medfört att Högsta domstolen tillämpat påståendedoktrinen dels utanför det tillämpningsområde som domstolen själv utpekat, dels på ett sätt som med fog kan sägas avvika från etablerad internationell skiljedomspraxis. Av dessa skäl förespråkar jag inom ramen för uppsatsen en insnävning av påståendedoktrinens tillämpningsområde i den typ av tvist varom frågan var i NJA 2008 s 406 utan att fördenskull kritisera regeln per se; en insnävning innebär ju indirekt en legitimering av den ifrågavarande rättsgrundsatsen inom ramen för det insnävade området. Uppsatsen innehåller, utöver en redogörelse för och analys av svensk litteratur och rättspraxis med avseende på påståendedoktrinen, en introducerande redogörelse för Investment Arbitration samt en vidlyftig redogörelse för och diskussion kring internationell skiljedomspraxis där samma rättsfråga som i NJA 2008 s 406 aktualiserats. En utstående fråga som lämnas åt framtiden att besvara är om en fjärils vingslag i Stockholm kan komma att utlösa en storm i tredje världen.