Rätten till familjeåterförening, en jämförande analys av familjeåterföreningsdirektivet och rörlighetsdirektivet

Abstract

”Rätten till familjeåterförening har ansetts utgöra en del av rätten till respekt för familjelivet enligt artikel 8 Europakonventionen. Ett skäl till att EU-domstolen har tillerkänt rättigheter till familjemedlemmar har varit att uppfylla kraven på respekt för familjelivet och EU-domstolen har i ett flertal mål om immigration betonat att medlemsstaterna är skyldiga att ta hänsyn till artikel 8 Europakonventionen. Familjemedlemmars rätt att röra sig fritt och uppehålla sig i medlemsstaterna framgår dock inte uttryckligen av fördraget. Det unionsrättsliga skyddet för denna rätt härleds istället till rätten till bevarandet av familjens enhet - en rätt som har ansetts vara en grundläggande rättighet enligt medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Ett av rörlighetsdirektivets syften är att underlätta familjeåterförening för unionsmedborgare. Genom direktivet har familjebegreppet utvidgats och blivit enhetligt när det gäller rätten till familjeåterförening för familjemedlemmar till unionsmedborgare. Parallellt med utvecklingen av rättigheter för familjemedlemmar till unionsmedborgare, har en harmonisering skett vad gäller rättigheter för familjemedlemmar till tredjelandsmedborgare. Familjeåterföreningsdirektivet har införts i syfte att fastställa villkor för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorium och är den första uppsättning EU-gemensamma åtgärder på området. Familjeåterföreningsdirektivet syftar bland annat till att betona vikten av en integrationspolitik som kan ge tredjelandsmedborgare rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med EU-medborgarnas. Emellertid regleras rätten till familjeåterförening för familjemedlemmar till unionsmedborgare i rörlighetsdirektivet medan familjeåterförening för familjemedlemmar till tredjelandsmedborgare styrs av familjeåterföreningsdirektivet. I uppsatsen görs en jämförelse mellan familjeåterföreningsdirektivet och rörlighetsdirektivet avseende rätten till familjeåterförening i form av rätt till inresa och uppehåll för makar, sambor samt registrerade partners. Jämförelsen sker både på unionsrättslig nivå såväl som på nationell nivå. På den unionsrättsliga nivån syftar uppsatsen till att dels undersöka om, och i så fall vilka skillnader som finns i rätten till familjeåterförening beroende på om referenspersonen är en unionsmedborgare eller tredjelandsmedborgare och dels till att klargöra vilka personer som - i egenskap av att vara familjemedlemmar - skyddas av unionsrätten. På den nationella nivån undersöks rätten till familjeåterförening såsom den kommer till uttryck i de svenska införlivandebestämmelserna av familjeåterföreningsdirektivet och rörlighetsdirektivet. Utgångspunkten för analysen av den svenska regleringen av rätten till familjeåterförening är utlänningslagen (2005:716) och bestämmelser i 3 a kap. om uppehållsrätt för familjemedlemmar som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EES-medborgare samt 5 kap. 3 § om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Syftet är att utreda hur direktiven har implementerats i svensk lagstiftning samt hur de nationella domstolarna har tolkat införlivandebestämmelserna.”