| dc.description.abstract | Min studie bygger på ett aktuellt problem som jag under flertalet tillfällen observerat, nämligen; avsaknaden av
social interaktion mellan deltagare i orkesterverksamhet. I vissa fall känner inte deltagarna varandra och känner
inte ens till varandras namn trots att det spelat tillsammans i flera år. Jag valde att jobba med frågan eftersom det
finns många barn som söker sig till en orkester för att skaffa nya kompisar, men ändå inte lyckas få några. Jag
vill hjälpa dessa barn att utöka sin vänskapskrets och på så sätt bli tryggare i sig själva. Syftet med studien var att
se ifall en metod med ”team building” innehållande positiv fysisk kontakt kunde bidra till ett ökat intresse för
relationsskapande. Jag utförde min studie som en process där jag under tre veckor jobbade tillsammans med en
ungdomsorkester. Vid första tillfället lämnades en enkät ut och därefter följde tre sessioner med team building,
för att sedan avslutas med samma enkät igen. Metoden gav mig en förutsättning att mäta skillnader. Jag gjorde
en beskrivande analys med hjälp av statistikprogrammet SPSS och fick på så sätt fram mina resultat. Resultaten
visar på en tendens till ökat intresse i nästan alla frågor som rör relationsskapande. Namnkunnigheten samt
intresset att skapa nya vänskapsrelationer visar även de en tendens till ökning. De slutsatser jag kan dra är att
övningarna och metoden bidrar till ökad vänskap, vilket leder till en högre grad av empatiserande förmåga där
deltagarna identifierade sig själva i relation varandra. I den sociala kontexten som innan övningarna till stor del
enbart bestod i ett intresse för musik, har nu deltagarna fått upp ögonen för att det faktiskt finns andra
människor i orkestern. Dessa människor kan man ha roligt med och lära sig saker ifrån. Att som observatör,
speciellt under övningarna, fått se deltagarnas nyfikna leenden och intresserade ansiktsuttryck var något väldigt
fint som jag inte kommer att glömma. | sv |
