Centre of main interests. Något om platsen för ett koncernbolags huvudsakliga intressen vid gränsöverskridande insolvens inom EU

Abstract

Uppsatsen behandlar frågan om inom vilken jurisdiktion ett insolvensförfarande ska inledas avseende en gäldenär som har sitt säte i ett annat europeiskt medlemsland än gäldenärens moderbolag enligt Rådets förordning nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (IF) art 3.1. Kortfattat ska ett huvudinsolvensförfarande inledas i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen (COMI) finns och detta presumeras vara gäldenärens säte, IF art 3.1. Enligt förordningens ingresspunkt 13 bör COMI motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje man. Detta innebär enligt EU-domstolen (Mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-3813) att COMI ska bestämmas utifrån kriterier som är objektiva och fastställbara för tredje man. På så sätt ska rättssäkerheten och förutsebarhet avseende var insolvensförfaranden inleds säkerställas. Domstolen anger vidare att det inte i sig är tillräckligt att moderbolaget kontrollerar, eller kan kontrollera, dotterbolagets ekonomiska val för att sätespresumtionen ska frångås, förutsatt att dotterbolaget bedriver verksamhet på platsen för sitt säte. IF och EU-domstolens avgörande har diskuterats livligt på senare år och det finns stora skillnader i uppfattning om vilken betydelse det ska få att en gäldenär är ett dotterbolag vid bestämmandet av forum för insolvensförfarandet. Den vida möjligheten till tolkning av IF återspeglas även av att domstolar i de europeiska medlemsländerna har bedömt COMI olika. I svensk rättstillämpning har presumtionen för sätet som gäldenärens COMI ansetts vara svår att frångå. Det saknas dock rättsfall från Högsta Domstolen i denna fråga. Uppsatsen tar även upp en jämförelse med UNCITRAL:s modellag, som också innehåller begreppet COMI. Det är dock för tidigt att säga på vilket sätt denna modellag skulle kunna påverka tolkningen av IF. Sammanfattningsvis kan sägas att eftersom koncerner kan se olika ut, går det inte att hitta ett allmängiltigt svar på hur gäldenärens COMI kan påverkas av att gäldenären är ett dotterbolag, utan att definiera begreppet koncern. När det gäller den svenska koncerndefinitionen i ÅRL och ABL bygger den på att moderbolaget har ett betydande ägande i dotterbolaget eller har möjlighet att tillsätta en betydande del av dotterbolagets styrelse. EU-domstolens avgörande torde innebära att det krävs något ytterligare än enbart den kontroll som anges i koncerndefinitionerna för att sätespresumtionen i IF art 3.1 ska kunna frångås, förutsatt att gäldenären bedriver verksamhet och är fastställbar för tredje man vid sitt säte. Vilken kombination av ytterligare faktorer som krävs är dock oklart. Bolag i en koncern kan samarbeta och vara strukturerade på fler sätt än enbart så som gör att de svenska koncerndefinitionerna är uppfyllda och hur detta kan påverka COMI är inte uppenbart. Avslutningsvis är det önskvärt med fler avgöranden från EU-domstolen, liksom från svenska domstolar, för att klargöra inom vilken jurisdiktion ett insolvensförfarande avseende ett bolag som ingår i en koncern ska inledas.