Agentavtal under artikel 101.1 FEUF - en studie av kommissionens riktlinjer i ljuset av EU-domstolens praxis
Abstract
För en producent som ska utöka sin affärsverksamhet i nya länder finns många alternativa distributionsformer att välja mellan, exempelvis egna anställda, agentur eller återförsäljare. Valet beror till stor del på hur integrerad producenten vill att distributionen ska vara med den egna affärsverksamheten samt vilken grad av kontroll producenten vill ha över distributionen. Genom att använda en agent som distributör ökar producentens möjligheter att kontrollera distributionen eftersom denne i agentavtalet bland annat kan bestämma till vilka priser och inom vilket geografiskt område agenten får sälja producentens varor till tredje man. Det beror på att agentavtal, till skillnad från återförsäljaravtal, enligt praxis från EU-domstolen inte omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 101.1 FUEF. Av den anledningen kan det vara mycket förmånligt att utse en agent som distributör istället för en återförsäljare.
För en producent är det i dessa fall mycket viktigt att veta hur avtal med en vald distributör ska utformas för att principerna som gäller för agentavtal ska vara tillämpliga. Till vägledning för företagen har Europeiska kommissionen gett ut riktlinjer som anger när ett avtal mellan en agent och dennes huvudman faller utanför tillämpningsområdet för artikeln. I riktlinjerna anger kommissionen att det är de risker agenten åtar sig eller åläggs i avtalet med huvudmannen som är relevanta att bedöma för att avgöra om artikel 101.1 FEUF kan tillämpas på avtalet eller inte. Riktlinjerna har dock kritiserats för att vara alltför formalistiska samt för att de inte överensstämmer med praxis från EU-domstolen.
I uppsatsen redogör jag för riktlinjernas innehåll i förhållande till EU-domstolens praxis och jämför under vilka förhållanden samt i vilken utsträckning EU-domstolen respektive kommissionen anser att agentavtal inte omfattas av tillämpningen av artikel 101.1 FEUF. Jag jämför även kommissionens äldre riktlinjer med de riktlinjer som gavs ut i maj 2010 för att avgöra om de förändringar som har gjorts överensstämmer med utvecklingen i EU-domstolens avgöranden. I mina slutsatser framhåller jag olika faktorer som skiljer sig åt mellan rättskällorna samt vilka praktiska effekter det kan få för företag som söker vägledning i riktlinjerna.
Degree
Student essay
Collections
View/ Open
Date
2011-01-31Author
Vesterberg, Anna-Maria
Keywords
Konkurrensrätt
EU-rätt
Series/Report no.
2011:11
Language
swe