”Huldas är som himmelriket” – Om upplevelser av en verksamhet för hemlösa kvinnor

Abstract

Trots att hemlöshet funnits länge i Sverige började den uppmärksammas ordentligt först i slutet på 1980-talet. Trots detta har denna form av utsatthet inte tillräckligt belyst de utsattas röster, speciellt kvinnors, blir ofta inte hörda. En av orsakerna till denna brist är att åtgärdsprogram får mer fokus än klienten. Konsekvensen är att fokus blir djupt normativt och inriktat mot att reglera beteende. Denna fallstudie grundar sig på den dubbla utsatthet som det innebär att vara kvinna och hemlös, nämligen att hemlöshet hos kvinnor är mindre synligt än hos män vilket bland annat leder till mörkertal. Studien syftade till att beskriva och undersöka, å ena sidan, hur verksamheten Huldas hus målsättning omsätts till insatser för hemlösa kvinnor, och å andra sidan, klienternas uppfattning av detta. Fyra frågeställningar: Hur kan verksamhetens bakomliggande tanke och målsättning beskrivas som en intentionell handling grundad på uppfattningar om brister i det sociala skyddsnätet för hemlösa kvinnor? Hur väl speglas verksamhetens målsättningar i kvinnornas uppfattning av verksamheten? På vilket sätt upplever kvinnorna att denna verksamhet skiljer sig ifrån eller liknar andra verksamheter de mött som inte enbart riktat sig till kvinnor? Finns det några tydliga utvecklingsområden hos verksamheten? Grounded Theory-analys genomfördes av utskrivna semistrukturerade intervjuer. Av de kategorier som framstod i analysen formades fyra kärnkategorier. Dessa sammanfördes i en modell som visar hur verksamheten uppfattas, där målen praktiseras i verkligheten. Besökarna känner sig delaktiga och att delaktigheten sker på deras villkor, personalen finns där som motivation och stöd. Ur modellen med sina två dimensioner, resursbyggande respektive tillvaratagande av resurser, framstår två tänkbara scenarior, ett negativt och ett mer positivt. Det negativa, kallat ”Framgångsparadoxen”, innebär att ett byggande av resurser i och hos kvinnorna, utan att använda dessa i verksamheten, kan leda till att Huldas hus inte kan tillfredsställa den efterfrågan som verksamheten själv skapar. Det andra scenariot, ”Utveckling genom delaktighet i verksamhet”, grundar sig på att med ett ökat resursbyggande följer ett ökat tillvaratagande av resurserna. Verksamheten tenderar idag att leda mot Framgångsparadoxen. Diskussionen berör förslag på framtida forskning samt vad en inriktning mot Utveckling genom Delaktighet i Verksamhet kan leda till diskuteras i termer av salutogena effekter, så kallad Känsla Av Sammanhang.