Människohandel, en ändamålsenlig straffbestämmelse?

Abstract

Förebyggandet och bekämpandet av människohandel är sedan länge en högt prioriterad fråga för Sverige, och en viktig del i detta arbete är att kriminaliseringen av människohandel fungerar effektivt. Därtill kommer att människohandel är en komplex och ofta gränsöverskridande företeelse, och som en konsekvens därav kan enskilda länder inte komma tillrätta med de problem som handeln innebär och orsakar genom enbart nationella åtgärder. Internationell samverkan är med andra ord en förutsättning för att handel med människor skall kunna bekämpas effektivt. Den svenska kriminaliseringen av människohandel bygger därför i grund och botten på de definitioner av människohandelsbrottet som utformats och avgränsats i de internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.

Den ursprungliga straffbestämmelsen om människohandel för sexuella ändamål var begränsad till den gränsöverskridande handeln med människor. Brottet ansågs som fullbordat när offret hade anlänt till det land i vilket utnyttjandet var tänkt att äga rum. Det första stycket i 4 kap. 1 a § brottsbalken (BrB) avsåg att omfatta alla det åtgärder som agenter, rekryterare, organisatörer och transportörer vidtog. Det vill säga åtgärder såsom att erbjuda arbete, organisera en resa eller framföra ett transportmedel. Det andra stycket i bestämmelsen reglerade åtgärder som vidtogs i destinationslandet, det vill säga i det land där utnyttjandet var tänkt att äga rum. Här avsågs ansvar för den dom tagit emot, transporterat eller inhyst någon som kommit till ett land under de förhållanden som framgick av första stycket, under förutsättning att det skett med användande av ett sådant otillbörligt medel och i ett sådant syfte som angavs där. Bestämmelsens tredje stycke reglerade människohandel avseende personer som inte hade fyllt arton år. I detta fall uppställdes inget krav på olaga tvång, vilseledande eller något annat otillbörligt medel.

Beträffande de domar avseende åtal för människohandel för sexuella ändamål som finns refererade i arbetet avser en majoritet åtal där målsäganden varit under arton år. Detta tyder på att det i dessa fall varit enklare att lagföra misstänkta gärningsmän, vilket troligtvis var en följd av att något krav på användande av otillbörliga medel inte uppställts beträffande denna åldersgrupp. När det gäller målsäganden under arton år var därmed de viktigaste tillämpningsfrågorna huruvida gärningsmannen utsatt offret för någon form av påverkan att bege sig till ett främmande land, samt prövningen av gärningsmannens uppsåt till målsägandens ålder. Beträffande målsäganden över arton år var rekvisitet om vilka otillbörliga medel som skulle ha använts det rekvisit som var mest svårtolkat och svårtillämpat. Det kan konstateras att de rekvisit som berörde åtgärderna för genomförandet av handeln samt utredningen om syftet med de vidtagna åtgärderna inte orsakade några särskilda tillämpningsproblem i rättspraxis. Vidare framgår att i flertalet av de fall där åtalen avseende människohandel för sexuella ändamål har ogillats har ansvar för koppleri eller grovt koppleri utdömts. Anledningen till att åtalen ogillats har framförallt varit att vissa rekvisit visat sig särskilt svårtolkade och därmed ställt till stora problem i rättstillämpningen.

Genom den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2004 skedde vissa förändringar av 4 kap. 1 a § BrB. Ändringarna var i huvudsak föranledda av Sveriges anslutning till FN:s Palermoprotokoll och EU:s rambeslut om bekämpande av människohandel. Bestämmelsen utvidgades till att även omfatta icke gränsöverskridande människohandel, samt människohandel som syftade till andra former av utnyttjande än sexuellt utnyttjande. Därmed ändrades brottets också rubricering från ”människohandel för sexuella ändamål” till ”människohandel”. Vidare infördes kontrollrekvisitet som en nyhet i bestämmelsen, vilket innebar att de handelsåtgärder gärningsmannen vidtog skulle leda till att kontroll över offret uppnåddes. Kontrollrekvisitet innebar att brottet var fullbordat redan när den åsyftade kontrollen över offret uppnåtts. Handelsåtgärder enligt bestämmelsens andra stycke avsåg sådana åtgärder som kunde förekomma när kontroll över offret redan uppnåtts. En viktig ändring i detta stycke var att kravet på otillbörliga medel togs bort, vilket innebar att när kontrollen över offret väl tagits någonstans i handelskedjan utgjorde varje följande överförande eller mottagande av kontrollen över offret i ett sådant utnyttjandesyfte människohandel. Samma sak gällde om en sådan kontrollsituation redan förelåg sedan tidigare, och något tagande över kontrollen därför aldrig behövde genomföras. I enlighet med tidigare lagstiftning förutsattes att människohandelsåtgärderna vidtagits med användande av vissa otillbörliga medel för att straffansvar skulle bli aktuellt. Genom lagändringen 2004 lades rekvisitet ”med utnyttjande av någons utsatta belägenhet” till som ett ytterligare otillbörligt medel. Avsikten var att tydliggöra vad som tidigare avsetts med ”annat sådant otillbörligt medel”, det vill säga exempelvis att missbruka någons särskilt utsatt och därför sårbara situation. Enligt förarbetena var dock ingen ändring av innebörden i kravet på otillbörliga medel avsedd.

Sex domar avseende åtal för människohandel enligt den lagstiftning som gällde efter den 1 juli 2004 och fram till den 1 juli 2010 finns refererade i arbetet. Även i dessa fall kan observeras att ansvar för koppleri har utdömts i flertalet av de fall som åtalen avseende människohandel har ogillats. Trots att lagstiftningen reformerats visade sig vissa rekvisit fortfarande vara särskilt vaga och svårtolkade. Förarbetena till lagstiftningen saknade dessutom till stor del vägledning för hur rekvisiten var avsedda att tolkas och sättas i relation till varandra, vilket fick till följd att en rad åtal ogillades. När det gäller målsäganden under arton år hamnade prövningen av kontrollrekvisitet i fokus, samt hur relationen mellan kontroll och gärningsmannens påverkan på offret skulle hanteras i rättstillämpningen. Beträffande målsäganden över arton år var rekvisitet om otillbörliga medel fortfarande svårtolkat och därmed problematiskt. Därtill kom att det nyligen införda kontrollrekvisitet visade sig vara mycket svårtillämpat. Samtliga dessa rekvisit visade sig också leda till bevissvårigheter. Det kan konstateras att de rekvisit som berörde åtgärderna för genomförandet av handeln samt utredningen om syftet med de vidtagna åtgärderna inte heller efter den 1 juli 2004 orsakade några särskilda tillämpningsproblem i rättspraxis.

Den referatsammanställning som gjorts visade att framförallt rekvisiten om kontroll och användande av otillbörliga medel varit svårbemästrade och resulterat i att rättstillämpningen inte utvecklats i en tillfredställande riktning. Rekvisiten innebar dessutom en inbyggd bevisproblematik, vilken resulterade i en mycket tung bevisbörda för åklagarsidan. För att styrka omständigheter och hypotetiska resonemang av dessa slag krävdes nämligen i regel ingående förhör med målsäganden kring ekonomiska och personliga förhållanden samt kring motiven för dennes agerande, vilket i hög grad krävde subjektiva bedömningar från såväl målsäganden själv som domstolen. Förhörsmetodiken blev därmed många gånger av avgörande betydelse för utgången i målen, och fokus försköts därmed från den tilltalades agerande till offret och dennes levnadssituation.

Det kontrollrekvisit som infördes genom 2004 års lagstiftning har tagits bort helt. Rekvisitet komplicerade och försvårade en redan svårbemästrad straffbestämmelse och har lett till tillämpningsproblem och därmed hindrat att bestämmelsen tillämpats effektivt. Rekvisitet har inneburit att ingen tydlig skillnad i bedömningen av straffansvar beträffande målsäganden under respektive över arton år har gjorts. Det bör finnas en tydlig skillnad i tolkningen av kontroll beroende på om offret är barn eller vuxen. Enligt min mening har kravet på att otillbörliga medel skall ha använts till viss del förts in bakvägen genom ett allt för högt ställt kontrollrekvisit beträffande målsäganden under arton år. Vid översynen av bestämmelsen konstaterades dessutom att kravet på att gärningsmannen skulle ha ett påtagligt inflytande över offrets agerande som kontrollrekvisitet ansågs innebära var jämförbart med kravet på att gärningsmannen skall bemästra offrets fria och verkliga vilja som användande av otillbörliga medel innebär. Mot bakgrund av detta gjordes bedömningen att människohandelsbrottet avgränsas i förhållande till tillfälliga och ofarliga kontakter redan genom kravet på användande av otillbörliga medel. Den särskilda kriminaliseringen av överförande och mottagande av kontrollen över en person, som tidigare fanns i andra stycket, har också tagits bort eftersom situationen ansågs falla in under användande av otillbörliga medel och stadgandet således ansågs sakna självständig betydelse. Kravet på att otillbörliga medel skall ha använts har behållits i bestämmelsen, med motiveringen att syftet med människohandelsbrottet är att det tar sikte på angreppet på offrets frihet snarare än på det tilltänkta utnyttjandet som sådant. Kravet är dessutom det rekvisit som skiljer brottet från andra mindre straffvärda brott och medför således att människohandelsbrottet får en tydligare avgränsning till andra brott, i första hand koppleri där ett otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annans prostitution kriminaliseras. I dagsläget finns därmed ingen annan lösning än att behålla rekvisitet i brottsbeskrivningen.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2010 ändrades straffstadgandet i 4 kap. 1 a § BrB således återigen. Enligt den nya lydelsen gäller för straffansvar, liksom tidigare, att handelsåtgärderna skall ha genomförts genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel. För att de svenska rekvisiten om handelsåtgärder skall motsvara Sveriges internationella åtaganden har begreppet ”överför” förts in som en handelsåtgärd i bestämmelsen, samtidigt som begreppet ”vidtar någon annan sådan åtgärd” tagits bort. Uttrycket ”utnyttjas” har ersatts av begreppet ”exploatera”. Därmed omfattar människohandelsbrottet numer handel med människor i syfte att exploatera offret för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Som en konsekvens av att den nya lagstiftningen ännu inte har kommit att tillämpas går det inte att få någon klarhet i frågan om huruvida rättstillämpningen har blivit mer effektiv och ändamålsenlig sedan den senaste lagändringen genomfördes. Att kontrollrekvisitet tagits bort ses dock som en positiv förändring av såväl åklagar- som polismyndigheten. Utvecklingscentrum Göteborg är därmed nöjda med den nya utformningen av lagstiftningen såsom den framstår i teorin, men först när lagstiftningen tillämpats och nya domar fastställts går det att få klarhet i huruvida lagstiftningen fungerar effektivt även i praktiken. Polismyndighetens uppfattning om den nya utformningen av lagstiftningen skiljer sig i vissa avseenden något. Att kontrollrekvisitet lyfts bort från brottsbeskrivningen ses visserligen som positivt, men man tror att det även fortsättningsvis kommer att vara svårt att styrka att människohandelsbrott faktiskt begåtts och att skillnaden i praktiken därmed inte kommer att bli stor. Förändringen av straffbestämmelsen är dock en positiv markering från lagstiftarens sida, som visar på en medvetenhet om att lagföringen varit problematisk och en vilja att komma till rätta med den problematik som iakttagits.