Ägarlägenheter, finns det behov av en ny upplåtelseform i Sverige?

Abstract

Den första maj 2009 infördes ägarlägenheter i Sverige. Upplåtelseformen innebär att innehavaren äger sitt boende och äganderätten möjliggör för ägaren att pantsätta, överlåta, hyra ut samt ansöka om lagfart på fastigheten. Boendeformen kräver en samfällighetsförening, där delägarna är medlemmar, med uppgift att förvalta de gemensamma utrymmena i fastigheten. Den svenska lagen uppställer ett antal krav som skall vara uppfyllda för att ägarlägenheter skall få bildas. För det första krävs att ägarlägenheter bildas i samband med nyproduktion. För att äldre byggnader skall kunna göras om till ägarlägenheter krävs att det aktuella utrymmet inte har använts som bostadslägenhet under de senaste åtta åren. Ett annat krav är att fastighetsbildningen för ägarlägenheter skall omfatta minst tre bostadslägenheter och att lägenheterna skall utgöra en sammanhållen enhet. Slutligen krävs att ägarlägenhetsfastigheten skall tillförsäkras de rättigheter som behövs för att den skall kunna användas på ett ändamålsenligt sätt. För att besvara uppsatsens syfte, om ägarlägenheter behövs i Sverige, har jag jämfört ägarlägenheten med de övriga upplåtelseformerna: bostadsrätt, hyresrätt samt kooperativ hyresrätt. Min utredning visar att ägarlägenhetsinnehavaren tilldelas vissa betydande juridiska fördelar jämfört med övriga upplåtelseformer. Jag har också kommit fram till att bostadsrätten de senaste åren har utvecklats till att bli allt mer lik ägarlägenheten. Eftersom en ägarlägenhet utgör fast egendom kommer dock de juridiska skillnaderna mellan upplåtelseformerna alltid att kvarstå. Dessa är att ägaren fritt kan hyra ut, överlåta och pantsätta lägenheten.