Arbetsförmåga hos långtidssjukskrivna - utvärdering av teambedömningar

Abstract

Inledning: I Sverige krävs att läkare bedömer samband mellan sjukdom och nedsatt arbetsförmåga för rätt till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen. I många länder avgörs arbetsförmåga av försäkringstjänstemän genom bedömningsinstrument. Arbetsförmågebedömningar vid komplicerade och långvariga sjukfall sker ofta inom företagshälsovård genom multiprofessionella team enligt en biopsykosocial modell.

Syfte: Att utvärdera våra egna teamutredningar efter två år för att se om och hur vi lyckades förutsäga arbetsförmåga hos långtidssjukskrivna. Syftet var också att dra lärdomar inför framtida bedömningar.

Undersökt grupp, metod: 42 individer, elva män och 31 kvinnor som under våren och sommaren 2007 deltog i kombinerade försäkringsmedicinska- och arbetslivsinriktade utredningar följdes med en enkät två år senare. Svaren jämfördes med journaler från utredningen avseende bland annat mätvariabler från självskattningsskalor som SCI-93. Bortfallet analyserades också.

Resultat: Tolv individer besvarade enkäten. Vi lyckades bedöma arbetsförmåga rätt för sju och delvis rätt för fyra. Prognosen stämde bäst vid hel eller ingen arbetsförmåga, för män och för flertalet med sjukdomar i enbart rörelseapparaten. Prognosen stämde sämre för kvinnor och deltidsarbetsförmåga. Bortfallsgruppen hade fler med psykisk ohälsa än svarsgruppen. I båda grupper var autonom stress mätt genom självskattningsinstrumentet SCI-93 högst vid prognos om halv arbetsförmåga.

Slutsatser: Stort bortfall omöjliggjorde utvärdering av våra bedömningar. På den minoritet som svarade kunde man utvärdera men slutsatser kunde inte dras. Varför kvinnor oftare fick prognos om arbetsförmåga på deltid och varför prognosen stämde sämre än för män bör undersökas närmare. Man bör också undersöka hur SCI-93 bäst används vid rehabilitering och arbetsförmågebedömningar inom företagshälsovård.