”Man vill sticka ut men på rätt sätt” – en undersökning om pojkars motivation till att sjunga.

Abstract

Syftet med den här uppsatsen är att försöka förstå vilka mekanismer som ligger bakom att så få pojkar väljer sång som huvudinstrument på estetiskt gymnasium. Detta vill jag göra genom att undersöka vad som driver pojkars motivation till att sjunga. Genom att genomföra intervjuer med pojkar som har sång som huvudinstrument vid estetiskt gymnasium vill jag här försöka ge en bild av vad som motiverat dessa pojkar till att fortsätta sjunga och vad som kan ligga bakom att så få pojkar väljer samma väg som dem. Det jag kommit fram till är att musiklärare och andra musikaliska ledare är mycket viktiga för pojkar som är intresserade av sång och musik. Uppmuntran från och identifikation med dessa lärare har i vissa fall betytt hela skillnaden för om pojkarna skulle välja att utveckla sitt intresse eller inte. I relation till detta diskuterar jag även de estetiska ämnenas legitimitet i skolan och hur detta påverkar musikundervisningen och i förlängningen pojkars motivation att sjunga.

Möjligheten att målbrottet kan vara en faktor till varför pojkar i puberteten inte gärna vill sjunga utforskas också. Detta har dock visat sig vara av mindre betydelse i jämförelse med andra mer inflytelserika faktorer. En av dessa faktorer är gruppens betydelse för motivationen att sjunga. Resultat presenteras som visar på att pojkarna sätter sig själva och sitt lärande i förhållande till gruppen, d.v.s. deras klasskamrater. Här blir även diskursen kring sociokulturellt lärande relevant.

Den sista faktorn som presenteras har vuxit fram under bearbetningen av materialet och det är genusnormers betydelse i sammanhanget. Genus och vad som betecknas som typiskt manligt av pojkar i tonåren spelar en större roll för motivationen att sjunga än vad jag först trodde. I relation till detta ställs både genusforskning och identitetsforskning.