Är kritiken mot Försäkringskassan berättigad utifrån ett rättsstatligt perspektiv?

Abstract

Spänningsförhållandet mellan det allmänna och den enskilde är särskilt påtagligt i den verksamhet som Försäkringskassan bedriver. Den statliga förvaltningsmyndigheten ägnar sig åt utpräglad myndighetsutövning vid sin ärendehantering och de beslut som myndigheten fattar har stor betydelse för den enskildes försörjning. Det är därför nödvändigt att den enskilde skyddas från godtycklig maktutövning och tillförsäkras rättssäkerhet enligt grundläggande rättsstatliga principer. Försäkringskassan figurerar ofta i negativa sammanhang i massmedia och syftet med denna uppsats var att undersöka om den återkommande kritiken mot Försäkringskassan är befogad ur ett rättsstatligt perspektiv. Uppsatsen har avgränsats till att illustrera myndighetens normhantering av sjukförsäkringen. I studien undersöktes om Försäkringskassan håller sig inom den normgivningskompetens som framgår av 1974 års regeringsform och om myndighetens normtillämpning tillförsäkrar rättssäkerhet för den enskilde. En jämförelse med rekvisit i socialförsäkringen och Försäkringskassans styrningsinstrument visar att det finns diskrepans i flera hänseenden mellan de traditionella rättskällorna och myndighetens normhantering. Försäkringskassans internt bindande styr- och stöddokument ligger till grund för all rättstillämpning vid myndigheten och präglas av renodlingsperspektivet. Detta står i stark kontrast till lagstiftarens intentioner där ett helhetsperspektiv är utgångspunkten vid bedömningen. Detta medför att Försäkringskassans normhantering inte underordnas normhierarkin och resulterar i att förutsebara rättsliga beslut inte kan tillförsäkras för att skydda den enskilde från godtycklig maktutövning. Det faktum att Försäkringskassan skapar sina egna regler som sedan tillämpas av myndigheten, och därtill omprövar egna beslut där endast en minoritet av ärendena överklagas till domstol, resulterar i att den offentliga makten inte fördelas mellan olika maktpolar för att förhindra maktmissbruk. Även den starka statliga styrningen av Försäkringskassan, med krav på effektivitet i verksamheten och renodling av socialförsäkringen, medför att den grundläggande demokratiska principen om maktdelning mellan stat och förvaltningsmyndighet försvagas. Sammanfattningsvis anser jag således att den kritik som riktas mot Försäkringskassan beträffande myndighetens normhantering i flera hänseenden är berättigad utifrån ett rättsstatligt perspektiv.