En rättslig granskning av den psykiatriska tvångsvården, särskilt den öppna tvångsvården, fråga om inkonsekvens om motstridighet

Abstract

En reglering av den psykiatriska tvångsvården har funnits i Sverige sedan lång tid tillbaka och har genomgått ett stort antal reformer. 1992 trädde Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) i kraft. Utredningar som genomförts sedan lagstiftningens ikraftträdande visar dock på att tillämpningen av LPT inte alltid fungerar optimalt. Flertalet lagrevisioner har vidtagits i syfte att förbättra lagstiftningen samt för att stärka den enskildes rättssäkerhet. Syftet med uppsatsen är att, genom en övergripande granskning av lagen om psykiatrisk tvångsvård och med särskilt fokus på den öppna tvångsvården, åskådliggöra lagtekniska konstruktioner som är inkonsekventa eller motstridiga. Dessutom är syftet att granska huruvida tillämpningen är i överensstämmelse med lagstiftningens syfte och innehåll samt med de grundläggande principerna inom LPT. Mot bakgrund av att den öppna psykiatriska tvångsvården är en relativ ny vårdform kommer särskild vikt läggas vid att granska bestämmelserna om denna. Fortsättningsvis är syftet med uppsatsen att problematisera de inkonsekvenser och motstridigheter som kan identifieras samt belysa konsekvenserna av deras existens. Vidare är syftet att undersöka hur avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen, beträffande tillämpningen av den öppna tvångsvården, har påverkat uppfattningen av lagstiftningens enhetlighet och förutsebarhet. Slutligen ämnar uppsatsen att utreda och lyfta fram vilka åtgärder som är lämpliga att vidta vid en kommande lagrevision. Vid genomförandet av denna uppsats har traditionell rättsdogmatisk metod använts. För att besvara frågeställningarna har jag bl.a. gjort en historisk tillbakablick, studerat fri- och rättighetsskyddet, genomfört en noggrann undersökning av ingripande-rekvisiten i 3 § LPT, redogjort för permissionsinstitutet samt granskat prejudicerande avgöranden. Av analysen framgår att ett flertal praktiska problem har aktualiserats vid tillämpningen av den öppna psykiatriska tvångsvården, vilket bl.a. utgången i RÅ 2010 ref. 93 har visat. Resultatet visar dessutom att samtyckeskravet har gett upphov till ett antal frågeställningar, bl.a. frågan om vad samtyckesrekvisitet i framtiden ska innebära. Analysen visar fortsättningsvis att HSL:s krav på att hälso- och sjukvården ska arbeta förebyggande och ge god psykiatrisk vård innebär att profylaktisk vård inte bara bör vara tillåten, utan att den dessutom är nödvändig. Därutöver visar analysen att det uppstår en kollision när en tvångsvårdslagstiftning indirekt försöker påtvinga den enskilde att utkräva sina rättigheter enligt SoL eller LSS och begreppet rättighet blir därigenom underminerad. Avslutningsvis framgår det av resultatet att det saknas en uttrycklig reglering i 3 § LPT som reglerar risken för patientens eget liv och hälsa. Av slutsatserna framgår att flertalet inkonsekvenser och motstridigheter har konstaterats i lagstiftningens utformning, särskilt beträffande förutsättningarna för att tvångsvård ska kunna aktualiseras. Dessutom visar uppsatsen att tillämpningen av LPT inte bidragit till att lagstiftningen uppfattas som mer enhetlig och förutsebar, utan tvärtemot har praxis styrkt resonemanget att det föreligger inkonsekvenser och motstridigheter i utformningen av LPT. Sammanfattningsvis konstateras att det finns ett behov av att överlag precisera och förtydliga innebörden av vissa av förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård och mer specifikt gällande den öppna tvångsvården. Mot bakgrund av utgången i RÅ 2010 ref. 93, finns därtill ett särskilt behov av ett klargörande beträffande hur och i vilka situationer den öppna psykiatriska tvångsvården ska tillämpas i framtiden.