Ränteavdragsbegränsningar vid koncerninterna lån. En analys av ventilens förenlighet med legalitetsprincipen resepektive etableringsfriheten

Abstract

Som utgångspunkt gäller enligt inkomstskattelagen att alla räntor får dras av. Kravet på att utgifter måste ha ett kausalsamband med inkomsters förvärvande och bibehållande gäller alltså inte. Sedan 1 januari 2009 begränsas dock avdragsrätten för vissa räntebetalningar. Bestämmelserna infördes som ett resultat av att Skatteverket uppmärksammat ett antal ränteupplägg som väsentligen urholkat skatteunderlaget och som inte kunde angripas med skatteflyktslagen. De nya bestämmelserna tar sikte på koncerninterna förhållanden och innebär ett avdragsförbud på räntor på koncerninterna lån som tagits för att förvärva delägarrätter från ett företag inom koncernen. Till reglerna finns två undantag, dels det fall ränteinkomsten beskattas med minst tio procent, dels då transaktionerna varit företagits av huvudsakligen affärsmässiga motiv. Bestämmelserna har varit föremål för hård kritik såväl under som efter lagstiftningsprocessens och det finns en hel del oklarheter avseende deras tillämpning. Detta beror bland annat på att det saknas vägledande rättspraxis då bestämmelserna är relativt nya. Mycket av den kritik som riktats mot bestämmelserna handlar om förhållandet till EU-rätten där meningarna går isär huruvida bestämmelserna kan anses vara förenliga med såväl ränte- och royaltydirektivet som etableringsfriheten. Det finns även konstitutionella aspekter såsom rättssäkerhet och förutsebarhet som medför vissa tveksamheter med de nya bestämmelserna. Uppsatsen syftar till att utreda de nya bestämmelserna utifrån ett konstitutionellt och EU-rättsligt perspektiv.