REACH och den globala handelsordningen. Om förordningens förenlighet med GATT och TBT

Abstract

Denna uppsats har utgått från de konflikter som uppstått när WTO:s regelverk, som via negativ harmonisering försöker bryta ner handelsbarriärer och främja frihandel, kolliderat med lagstiftande åtgärder hos WTO-medlemmarna som kan ha helt andra intressen. I REACH har denna kollision synliggjorts i och med att WTO-medlemmarna har haft skarpa invändningar mot förordningen i TBT-kommittén. Syftet med uppsatsen har varit att pröva om dessa invändningar inneburit att det finns regler i REACH som strider mot EU:s förpliktelser enligt GATT och TBT. Detta har lett till att följande frågeställningar har valts: (1) Vilka regler i REACH kan tänkas strida mot EU:s förpliktelser enligt GATT och TBT? (2) Om det finns regler i REACH som strider mot EU:s förpliktelser enligt GATT och TBT, kan de rättfärdigas av de undantagsregler som finns i de båda avtalen? Metodvalet har inneburit studier av internationella avtal, rättsliga dokument, mötesprotokoll och doktrin i syfte att besvara frågeställningarna. De invändningar som riktats mot REACH i TBT-kommittén har analyserats enligt frågeställningarna Reglerna om möjlighet att utse enda representant (REACH art. 8) och registreringsplikt för reagerade monomerer i polymerer (REACH art. 6.3) har varit föremål för återkommande kritik. Detsamma gäller att tillämpningen av REACH lett till effekten att företag i utvecklingsländerna fått en ökad kostnadsbörda. I anslutning till detta har utvecklingsländerna haft önskemål om särbehandling med stöd i TBT art. 12.3. En ytterligare grund för det önskemålet har varit reglerna i REACH, art.77.2-3, enligt vilka stöd till utvecklingsländerna kan lämnas i vissa fall. En notering i uppsatsens analysavsnitt har varit att invändningarna i huvudsak berört registreringsplikten samt tillgången till registrering. Huvudregeln i REACH är ”ingen data, ingen marknad” innebärande att tillgången till registrering sammanfaller med tillgången till EU-marknaden. Detta har lett till att reglerna om registreringsplikt av ämnen ingående i varor (REACH art. 7.1) och ämnen som sådana samt blandningar av ämnen (REACH art. 6.1) har ingått i analysen. REACH art. 7.1 och 6.3 utgör tekniska föreskrifter och därför har dessa reglers förenlighet med TBT art. 2.1-2 prövats. En rättfärdigandebedömning av dessa regler har också gjorts eftersom tillämpningen av TBT art. 2.2 leder till en sådan bedömning. REACH art. 6.1 och 8.1 har prövats mot GATT art. III.4 och en rättfärdigandebedömning enligt GATT art. XX har gjorts. Samtliga ovannämnda regler behandlar formellt sett inhemska och utländska varor lika varför endast indirekt diskriminering har kunnat ifrågasättas. REACH art. 7.1 strider troligtvis inte mot TBT art. 2.1-2. REACH art. 6.3 strider dock antagligen mot både TBT art. 2.1 och 2.2 eftersom den kan leda till att grupper av importerade varor får sämre behandling jämfört med inhemska varor av samma slag, samtidigt som den på goda grunder kan betraktas som onödigt handelshindrande. REACH art. 6.1 strider antagligen inte mot GATT art. III.4 men motsatsen gäller REACH art. 8.1 eftersom den är ett utflöde av att utländska aktörer inte har direkt tillgång till registreringsreglerna. Detta kan leda till att importerade varor får sämre behandling än inhemska varor av samma slag. REACH art. 8.1 har inte kunnat rättfärdigas enligt GATT art. XX. Utvecklingsländerna har inte bedömts kunna rikta några krav på särbehandling från reglerna i REACH med stöd i TBT art. 12.3 eftersom sistnämnda bestämmelse ger svagt stöd för sådana krav. Härvid har det konkluderats att EU inte är skyldigt att ge utvecklingsländerna mer stöd än de möjligheter därtill som finns i REACH art. 77.2-3.