Hur beaktar de olika professionerna inom vuxenpsykiatrin ett barnperspektiv?

Abstract

Föräldrar med psykisk sjukdom har ofta en bristande omsorgsförmåga och barnen till dessa föräldrar får inte alltid sina behov tillgodosedda. Personal på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning som träffar föräldrar och även ibland barnen får en chans att få en inblick i hur familjen och barnen har det.

Jag har gjort en fallstudie på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i en västsvensk stad, där jag har intervjuat sju personer inom fyra olika professioner, två kuratorer, två psykologer, två sjuksköterskor och en arbetsterapeut. Jag jämförde dessa med varandra och undersökte hur de tolkar barnperspektivet och hur de använder sig av detta. Skiljer de sig åt, och vad beror det på i så fall?

I min studie kom jag fram till att den professionelles utbildning, profession och det uppdrag man har i organisationen spelar en stor roll för vilket handlingsutrymme man har och hur man inom detta använder sig av ett barnperspektiv. De som inte hade handlingsutrymme att använda ett barnperspektiv, såg det som mer problematiskt att göra en anmälan till socialtjänsten. Här kom också den professionelles erfarenhet och inställning att spela stor roll. De som hade dåliga erfarenheter av att göra en anmälan till socialtjänsten eller de som utgick från att det skulle störa patientkontakten, la gärna över detta på en annan profession och involverade själva inte barnen i arbetet.