Synen på små barns empatiska förmåga. En kvalitativ intervjustudie med sex kvinnliga förskollärare

Abstract

Syfte: Det övergripande syftet med arbetet var att undersöka hur kvinnliga förskollärare resonerar kring småbarns förmåga att uttrycka empati i förskolan. Mina frågeställningar var: Hur resonerar förskollärarna kring små barns förmåga att uttrycka empati? Hur beskriver förskollärarna skillnader och likheter i flickor och pojkars förmåga att uttrycka empati?

Teori: Empati är en medfödd förmåga som utvecklas i samspel med andra i den omgivande miljön. Barn som växer upp i en miljö som präglas av en god empatisk förmåga utvecklar en bättre empatisk förmåga än barn som växer upp i en miljö som präglas av en dålig empatisk förmåga. Genus handlar om hur människor agerar i grupper och sociala relationer. Genusordningen överförs socialt mellan människor beroende på vilka begränsningar som finns för olika individer i samhället. Då människor och samhället hela tiden är under försändring kan även genusordningen förändras. Även genus är något barnen lär i samspel med andra.

Metod: En kvalitativ metod, omfattade sex stycken halvstrukturerade intervjuer med olika förskollärare. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av relevant litteratur och sammanvävdes till det som utgör mitt resultat. Därefter diskuterade jag mitt resultat utifrån tidigare forskning.

Resultat: Slutsatser är att förskollärarna är duktiga på att tolka små barns empatiska förmåga. Förskollärarna anser dock att empati inte utvecklas av sig själv utan det är i samspelet med den omgivande miljön som barns empatiska förmåga utvecklas där framförallt förskoläranas förmåga att vara bra förebilder är viktig. Förskollärana upplever att flickor och pojkar har samma förmåga att visa omsorg om andra dock upplever förskollärarna de äldre pojkarna som mer högljudda och brötiga i förhållande till flickorna som framställs som lugnare. Detta leder till att förskollärarna oftare och mer bestämt får säga till pojkarna.