Vanvård på särskilt boende för äldre - faktorer som ökar risken för att vårdpersonal ska vanvårda

Abstract

Vanvård på särskilda boenden för äldre blir till och från ett aktuellt ämne i samhället. Historiskt sett började äldreomsorgen på 1700-talet med fattighus. Sedan dess har flera reformer skett till dagens äldreomsorg som omfattar över 300 000 personer. Flera lagar styr över äldreomsorgen såsom Socialtjänstlagen, Hälso- och sjukvårdslagen och Patientsäkerhetslagen, vilka även styr vårdpersonalens arbete. I lagarna värdesätts kvalitét och säkerhet för den enskilda vårdtagaren högt. Socialstyrelsens rapporter visar dock på att kvalitetsarbetet inte fungerar helt tillfredsställande då många äldre anser sig ha litet inflytande i den vård som ges, samtidigt som vårdpersonal upplever att anmälan enligt Socialtjänstlagens Lex Sarah inte fungerar. Många äldre anser sig ändå till stor del vara nöjda med den vård som ges. Katie Eriksson har beskrivit det omvårdnadsteoretiska begreppet vårdlidande där kränkning av värdighet, fördömelse och straff, maktutövning och utebliven vård eller icke-vård ingår, vilka alla uppstår vid vanvård. Vanvård är ett komplext problem och kan beskrivas ur flera olika nivåer. Syftet var att beskriva faktorer som ökar risken för att den äldre ska drabbas av vanvård i det enskilda mötet mellan vårdare och den äldre ur personalens perspektiv. Metoden är litteraturöversikt. Två kvalitativa och tio kvantitativa artiklar hittades i databaserna Cinahl och Pubmed, genom att följa referenser samt söka på övriga publikationer från författare. Resultatet visade att det fanns svaga samband mellan vårdarens ålder och vanvård, liksom vårdarens utbildning. Viktigare faktorer var dock vårdpersonals känsla av stress och om det fanns en konflikt mellan vårdare och den boende då frekvensen av vanvård ökade. De slutsatser som kunde dras var att konflikt och stress hade betydelse för vårdens kvalité. Det behövs mer forskning på området samt en omfattande begreppsanalys av ordet vanvård.