| dc.description.abstract | Sammanfattning
Uppsatsen undersöker den litterära kanon i gymnasiets läroböcker från 1970. Metoden är
kvantitativ och utgår från sju läroböcker som tillsammans utgör ett representativt urval då böckerna
har haft en stor spridning och många av deras författare under en längre tid har kunnat ge uttryck för
sin syn på vilken litteratur som bör ingå i gymnasiets litteraturundervisning.
De kvantitativa undersökningarna kompletteras dels av jämförelser med det urval som
tidsperiodens styrdokument föreskriver och dels med historiska jämförelser av hur gymnasieskolans
urval och kanon har sett ut före 1970.
Uppsatsen utgår från ett performativt kanon- och historiebegrepp. Litteraturhistorien blir ofta en
representant för samhällets förhärskande ideologi och värdeomdömen. Uppsatsen betonar att även
om litteraturen och samhället påverkar varandra, står de inte i ett symbiotiskt förhållande till
varandra.
De undersökta läroböckernas kanon består av mellan 30 och 40 procent svenska författarskap, till
omkring hälften av europeiska icke-svenska och till omkring 95 procent av västerländska
författarskap. Tonvikten ligger på perioden 1880 till 1950 och hälften av läroböckernas sidor
behandlar tiden före 1880 och hälften tiden efter. Kanons centrala namn är Strindberg, Almquist,
Bellman, Fröding, Shakespeare, Bibeln och Homeros, vilkas historiska roll i kanon uppsatsen går
igenom.
Fram träder bilden av en stabil kanon som inte låter sig påverkas nämnvärt av förändringar av | sv |
