Projektet byggde på en idé att ett konstnärligt seminarium kan vara så mycket mer än en seminarium i ett konventionellt seminarium, det kan vara en föreställning, ett framträdande, en utställning, ett samt, en iscensättning osv, men att när seminarier genomförs i seminarierum, och då konstnärliga seminarier i synnerhet, tenderar de att bli, trots alla goda föresatser, just konventionella seminarier. Genom att använda scenrummet för seminariet som helhet, både för dess aktörer och publik ville vi har lyfta fram (det konstnärliga) seminariets performativa karaktär, att det är vad vi gör det till och att det är upp till oss (konstnärliga forskare) att ändra och förändra där vi finner det lämpligt, meningsfullt och intressant. Scenrummet, som en black-box erbjöds således som en möjlighet till aktörer att själva utforma rummet ifråga om arrangemang och rekvisita, ifråga om publikens placering och delaktighet, ifråga om teknik, ljus, ljud osv. Aktörerna bjöds in och gick i förväg genom hur de tänkt sig upplägget ifråga om ljud, ljus, teknik, placeringar osv och mellan varje session lämnades ett utrymme i tid för om-arrangemang. Foajén fungerade som en visuell plattform för konstnärlig forskning i allmänhet och Art Monitor, Konstnärliga fakultetens skriftserie i synnerhet. Inredning bestod av äldre nummer av Art Monitor, en tidskrift, vars utskurna sidor, sida vid sida med nya diskursiva och icke-diskursiva kopplingar, monterade på väggar och på bord (under glasskivor) utgjorde ett slag arkiv/utställning i sig själv.