Strandskyddsdispens för landsbygdsutveckling. Där LIS-område inte antagits i översiktsplanen

Abstract

Strandskyddet i Sverige har växt fram sedan 1950-talet och ska trygga den allemansrättsliga tillgången till stränderna och skapa goda levnadsförhållanden för växter och djur. Från att vara ett tillfälligt skydd på vissa områden, är det idag ett generellt skydd för områden där land och vatten möts. Våren 2009 trädde förändringar i kraft av dessa regler. De nya reglerna innebar bland annat att strandskyddsdispens kan beviljas för landsbygdsutveckling. För att avgöra vilka områden som är lämpliga för detta, är kommunens översiktsplan utpekat som ett vägledande dokument. Kommunerna kan därför anta LIS-områden (område för landsbygdsutveckling i strandnära läge) i sin översiktsplan där reglerna kan användas men där detta vägledande saknas, uppkommer frågan om möjlighet att visa på områdets lämplighet.

Den här uppsatsen syftar till att undersöka hur reformen av strandskyddsreglerna för landsbygdsutveckling har utvecklats fram till hösten 2011 genom följande frågeställningar: Har strandskyddsdispens för landsbygdsutveckling beviljats där LIS-områden inte antagits i översiktsplan? Finns det regionala skillnader i de argument som används vid beviljande av strandskyddsdispens för landsbygdsutveckling? Använder rättens olika aktörer reglerna om strandsskyddsdispens för landsbygdsutveckling på olika sätt?

För att besvara frågeställningarna har i denna uppsats utgångspunkten varit i juridisk metod, utifrån förarbete, domar och doktrin. Därefter samlades data från länsstyrelse och kommuner som beviljas strandsskyddsdispenser utanför LIS-områden och hänvisat till landsbygdsutvecklingen.

Resultat visar att kommunerna är ivriga att tillämpa reglerna. Länsstyrelsen har mer dämpande roll men i glesbebyggda län syns mer entusiasm kring de nya reglerna. Norrbottens landshövding beviljade själv 6 dispenser av 7 i länet. I Västerbotten och Västernorrland har 14 dispenser beviljats för att främja landsbygdsutvecklingen på platser som inte var LIS- områden, då med hänvisning till att kommunen peka ut området till framtida översiktsplan, att kommunen bifogat en egen utredning för områdets lämplighet. Länsstyrelsen ska både kontrollera enskilda dispenser och utgör en viktig remissinstans i samråd vid antagande av ny översiktsplan med LIS-områden. Domstolarna har intagit en restriktiv hållning, ingen dispens har hittills beviljats av någon Mark- och Miljödomstol. I domskälen i aktuella mål finns olika argument. Mark- och Miljödomstolen vid Växjö tingsrätt har gjort generellt avslag på samtliga ansökningar genom hänvisning till att fastigheten inte varit inom LIS-område. Andra domstolar har argumenterat på olika sätt, exempelvis nämns att ett preciserat samrådsyttrande från länsstyrelsen, ett policydokument från kommunen eller om sökanden gjort en ordentlig utredning om områdets lämplighet kan detta utgöra tillräckligt för att ersätta ett LIS-område i översiktsplanen. Dock verkar kraven vara högt ställda, då ingen dispens beviljats av denna instans.