"Det blir tufft för en del". En intervjustudie avseende gymnasieskolan som en skola för alla

Abstract

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur dagens gymnasieskola arbetar för att för-verkliga intentionen om ”en skola för alla”. De centrala frågeställningarna har handlat om hur informanterna ser på möjligheten för alla elever att uppnå kunskapsmålen, hur elever i behov av särskilt stöd identifieras och hur detta stöd definieras, vilka stödinsatser som erbjuds samt vilken roll åtgärdsprogrammen spelar i detta sammanhang. Utifrån dessa frågeställningar ana-lyseras i vilken mån gymnasieskolan kan betraktas som en skola för alla

Studiens teoretiska referensramen har utgjorts av ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Uti-från detta perspektiv har det empiriska materialet analyserats med en kritisk ansats och ett reflexivt förhållningssätt.

Metoden som använts har varit kvalitativ intervju. Rektorer, specialpedagoger, pedagoger samt elever vid två gymnasieskolor har gett sin syn på hur arbetet med särskilt stöd fungerar och om dagens gymnasieskola kan betraktas som en skola för alla. Resultatet visar att studiens ingående skolor har ambitionen att vara en skola för alla, men att man inte når ända fram. Ett kompensatoriskt perspektiv har företräde, med fokus på elevers svårigheter. Problemen förläggs hos eleven, dennes föräldrar, tidigare skolor eller på ett sam-hälleligt/politiskt plan. I liten mån skärskådas den egna organisationen, skolkulturen eller undervisningssituationen. Många elever utvecklar vad som kallas skoltrötthet, vilket bidrar till underprestationer och avhopp. Begreppet ”särskilt stöd” är svårfångat och prioriteringarna när det gäller att erbjuda särskilt stöd är oklara. Processen med åtgärdsprogram har inte funnit sina former, tid och specialpedagogisk kompetens är en bristvara och skolorna vacklar i sin vision som en konsekvens av de många och ibland motstridiga krav de har att uppfylla. Elevers och föräldrars delaktighet är låg. Åtgärderna som erbjuds är i liten utsträckning individanpassade. Respondenterna tycks dock överens om att så gott som alla elever har möjlighet att nå målen om betingelserna är de rätta. Studien visar på en ojämlik skola i så måtto att olika program tillmäts olika status. En kritisk analys av den rådande utvecklingen inom gymnasieskolan på ett nationellt plan visar på en ökande differentiering. Sammantaget pekar studien på att utvecklingen går mot en allt mindre likvärdig utbildning för dagens gymnasieungdomar. I så motto kan gymnasieskolan inte betraktas som en skola för alla.